Dag 58 Sista dagen!

KÄRA FÖLJARE!

Detta blir min sista dag. I Brösarp väntar buss och tåg tillbaka till Stockholm. Någonting har hänt som gör att jag måste avbryta nu. Vad får den nyfikne veta om ett par dagar. Jag är dessutom sjuk, men det är inte därför jag bryter! Envisare än så är jag, som ni kanske förstått.

Det här är det viktigaste jag har gjort hittills i mitt liv. På alla plan. Jag har insett på djupet att det som livet egentligen handlar om är det som skulle få både vår jord och oss människor att må bra. Det går hand i hand.

Jag gjorde mig helt beroende av andra när jag gick iväg utan pengar. Försatte mig i en situation där jag måste ta kontakt. Jag kunde inte vara rädd, jag måste ha tillit hela vägen. Mota varje tanke om hinder, välja att se möjligheter i alla stopp och tveksamheter. Ta en väg även om jag inte visste vart den skulle leda mig.

Alla vägar är rätt, de leder mot en ny erfarenhet, en ny visdom. Tron kan försätta berg. Det är sant. Tror man att saker och ting löser sig, så gör dom det. På ett eller annat sätt. Det är bara fråga om vilket. Och inget är bättre eller sämre än något annat för alla blir man lite rikare och lite klokare av.

I mötet med andra människor, utan pengar, har jag sett att allting vävts ihop. När en smörgås inte är mera värd än ett samtal, då sluts det vi behöver och det vi ger till en helhet. När vi slutar att värdera i pengar.

Jag fick frågan en gång, men du: du lever ju av andra, du betalar ju inte för dig, hur ser du på det? att någon annan betalar din middag? Där blev det tydligt för mig, jag har gett av mig själv i alla möten, blev mitt svar. Kanske kan ett samtal vara lika viktigt som brödet, eller soppan på spisen som någon köpt och lagat? För mig är svaret solklart ja. Om vi började värdera möten, samtal, mänskliga kontakter på samma sätt som alla prylar så skulle prylarna snart sluta vara fokus i våra liv. Om vi bara la ner bråkdelen av den tid vi lägger på att slita i hop pengar för att konsumera på att finna kärleken i oss själva istället, och människor att dela den med, så skulle vår jord i ett ögonblick må så mycket bättre och vi själva med.

Att jag var rik när jag lämnade Stockholm den 1 oktober visste jag redan. Rik av alla härliga människor jag har omkring mig i mitt liv och mina underbara barn kanske allra mest, och min nyfunna livskamrat. Nu är jag om möjligt ännu rikare, för i varje möte finns en ny rikedom att ta till sig, i varje människa vi möter på vår väg. Och det är så långt bort får det materiella det går att komma. Och det är så nära jorden det går att komma.

Det går att leva ett otroligt fantastiskt vackert liv här, med varandra och i samklang med naturen och den jord som är vårt levebröd.

TACK för att ni följt mig!

Det kommer ytterligare några bloggar här så titta in om ett tag igen. Sedan återvänder jag till min gamla blogg.
lycklig.blogpspot.com
Där tänker jag fortsätta skriva om livet, som jag ser och upplever det! Välkommen att följa mig där, den som vill. (PS, I will translate this into English when I am back home so bare with me)

TACK FÖR ALLA MÖTEN
ALLA VARMA RUM
ALLA MÅL GOD MAT
ALL KÄRLEK JAG FÅTT PÅ MIN VÄG
PAX ET BONUM

Loll

Berättar gärna!

Nu har jag varit i både Allhelgonakyrkan och på Konsthögskolan och berättat om vandringen. Fantastiskt roligt!
Där intresse finnes kommer jag gärna och föreläser om vandrandets konst, hör av er till mig på sixstring97@yahoo.com
Eller besök min hemsida www.lolitaray.com
Välkommen dit!/Loll

Allhelgonakyrkan den 24 februari

Hej vänner och läsare!
Den 24 februari kl 18.30 bjuder jag och Irma Schultz Keller på sånger och samtal om vandringen i Allhelgonakyrkan (T-Skanstull) uppgång Allhelgonagatan. Det är en mycket vacker kyrka som ligger uppe på höjden ovanför Götgatan för den som inte vet det.
Fri entré - varmt välkomna.
PS Irma som är min kusin, vandrade ju med mig från Malmö till Trelleborg dag 42. Och hon har skrivit en artikel om det i tidningen Trots allt.
/loll

Ändrade tider för visning av UR-programmet

foto: UR – Mia Iwermo
fick nya tider från SVT
här är dom

Alla kan göra något (Grethe&Lolita)SVT1 22 jan 09:45
Alla kan göra något (Grethe&Lolita)SVTB 29 jan 19:30
Alla kan göra något (Grethe&Lolita)SVT1 5 feb 11:00

Klimatmonstret

Under vandringen träffade jag Grethe 12, resultatet kan man se på TV i programmet Klimatmonstret. Det går också att se på URs hemsida efter att det sänts.

Alla kan göra något (Grethe&Lolita)	SVT1	2009-01-29	09:45
Alla kan göra något (Grethe&Lolita)	SVTB	2009-01-29	19:30
Alla kan göra något (Grethe&Lolita)	SVT1	2009-02-12	11:00

/Loll

Nu finns jag igen på min gamla blog MMMM

Bloggslut...tsv...

Hemma igen!

Det innebär lite prickar över bostäverna. En demonstration, några seminarium, debatter, polska korvar, folkhav, stadsvandringar senare är jag tillbaka på ruta ett. Som aldrig kommer bli den samma. 

Nu ska jag jobba för att återta känslan jag hade efter min vandring. Den om människors längtan, människors öpphenhet, vilja till förändring och behov av det sanna och äkta. 

I Poznan, under klimatförhandlingarna, som lika gärna kunde haft rubriken: Hur ska vårt land tjäna mest pengar på klimatförändringarna, så var jag nära att tappa den. 

Ett magert demonstrationståg gick på lördagen från frihetsplatsen i Poznan upp till World Trade Center och tillbaka. Utan de"svarta" som var nära att uteslutats, hade det knappt blivit något alls. Under tiden därinne, fortsatte man diskutera bästa affärsidéerna. Visst, det fanns en del som var där av annan orsak, med de flesta var s.k NGO, non governmental organisations, och tilläts inte tillträde till de riktiga förhandlingarna. Det mänskliga, humanitära perspektivet såg i alla fall inte jag röken av. Det är möjligt att det fanns i några möten vid sidan om, på nån undanskymd plats, svåra att hitta. Jag hittade inte dit. 

Jag hittade ut i staden, till biblan med sex datorer kontra de hundratals i world trade center, jag hittade sopor, riviningsmässiga men bebodda hus, en ganska tydlig fattigdom om man bara gick i lite större cirklar än innersta city där gigantiska reklamaffischer prydde husen. Det mesta av Poznan bombades bort under andra världskriget, och staden är fortfarande starkt märkt av det. Trots uppbyggnad. Tonvis med papper har producerats till forhandlingarn i Poznan, tonvis med papper som slängs om några dagar, som redan slängs för fullt. Visst, det fanns soptunnor för sortering inne i World Trade Center, med med pappersmängderna som hanterades därinne så var det enkelt att inse att dessa bara var kosmetiska. Precis som så mycket annat. 

När jag åkte hem med kontrabussen så funderade jag på mina egna associationer till Polen. 

Det är hemskt att erkänna: Andra världskriget, judeutrotningen, sönderbombat, illegala aborter, kommunismen, Leach Walesa, handel med kvinnor, kol, kol, kol, kolarbetare, fattigdom, nyrikedom i päls och pärlor, förgiftning av Östersjön, koldioxidutsläpp, utsläpp överhuvudtaget, skitigt, sopberg, och nu Coop 14. FNs klimatförhandlingar i Poznan 2008. Enligt min mening ett skämt, ett mingel med gratis mat och alkohol, diskussioner om pengar./Loll

Pengar

Nu har jag varit pa ett par foredrag och det man kan konstatera ar: Allt handlar om pengar. Ingen nyhet direkt, men det blir ju extremt tydligt har. Som jag skrev, man tillvaratar sina intressen samtidigt som man vill radda jorden. Det gar inte sa bra ihop va? Sverige ska ligga i taten for att jobba med klimatforandringarn. OCH:
Ta bara Sveriges Riksbank som idag sankte rantan. Jag gissar for att radda julhandeln, for att lata de skrackslagna bostadrattskoparna andas ut over helgen och kopa julklappar. For att lata de panikslagna handlarna andas ut och se att det anda ska komma lite kunder.

OCH VI GAR PA DET!

Varenda gang. Va? Dom leker ju bara med oss! Leker med vara liv. Ga inte pa det! Kop inget! Skit i den sankta rantan som snart kommer raka i hojden igen. Inse att vi inte kan fortsatta med denna livsstil. Det ar ju det allting handlar om. En kosmetisk atgard, som spelar pa manniskors radsla.

Det finns en del ungdomar, aktivister har i Poznan som forsoker gora sig horda. Som forsoker prata om nagot annat an pengar. som forsoker tanka pa jorden i ett annat perspektiv. Jag hoppas nagon i alla fall registerar deras envisa kampande. Sjalv kanner jag mig som en frammande fagel. Som en avdankad Lennon med Peace Love & Understanding i sinnet. Tre ord som ingen langre forstar inneborden av. Alla tre har idag inforlivats i ekonomin. Later jag cynisk? Ja, kanske lite. Eller nae... Jag ska aka hem och borja planera for det dar vandrarhemmet jag och Kaj ska oppna. Det ska Lennon aterupprattas. Basta. Och du ar ocksa valkommen!/Loll

Tid for eftertanke...

Jag anvander mig av en metod som jag helt la av nar jag var ute och vandrade. Pluggar i horlurar och skapar min egen varld med hjalp av musik. Man kan forvandla folkhav i stress till en sorglig film, man kan skapa lyckokanslor fast man ar ledsen eller tvartom. Har i datorhavet i World Trade Center i Poznan i Polen dar jag sitter och bloggar har jag pluggat in mina medhavda lurar i harddisken, satt pa ljudet och valt musik som ger mig kansla och distans.
Nar jag vandrade slutade jag helt att plugga in ljud i oronen utom nar jag gick pa starkt trafikerade vagar med BRED vagren. Om den var smal gallde det att vara pa helspann, beredd att hoppa i narmaste dike vid behov.
Det ar fantastiskt att sitta har, bland hundratals manniskor, de flesta i kostymer, och kanna att jag har en alldeles egen varld. Ett rum dit ingen kan komma in om jag inte bjuder in. Egentligen ar det har ett perfekt stalle att vara ensam bland manniskor om man gillar sant. Ingen forvantar sig kontakt, det stora flertalet har aldrig sett varandra och kommer aldrig se varandra igen. Vi bara gar forbi och vidare.
Alla de har manniskorna som sitter bakom datorerna, som ror sig genom de manga byggnaderna, som lyssnar pa foredrag, deltar i diskussioner ar de som ska vara med och bestamma om jordens framtid. Som ska forsoka ta tillvara sina intressen samtidigt som de ska radda jorden. Jag anar kollisionskurser. Min Kaj skrev sa vackert.

Lat oss alska oss ur finanskrisen istallet for att konsumera oss ur den. (forresten laste jag att det ar just det som manniskor agnar sig at nar det inte finns pengar att shoppa)

Sug pa den...
/Loll

Poznan den 4 december

Nu ar jag ackrediterad, registrerad och sitter inne i world trade center i datorrummet och bloggar. Har sitter nagra hundra manniskor uppkopplade. Detta maste kostat hur mycket pengar som helst. Omradet ar gigantiskt, det gar inte att overgreppa allt som hander har. Tusentals manniskor ror sig fram och ater. Forutom FNs egna konferenser finns har ocksa en mangd sa kallade "sideevents". Det ar fristaende organistationer som ordnar foredrag och diskussioner, bade bra och vettigt och helt at andra hallet. For att fa folk lockar man med gratis mat och dryck. Mycket kommers alltsa. Jag gar mest omkring och tar in, forsoker forsta vad det ar som pagar. Det har ar sa langt det gar att komma fran min vandring i stillet med djupa och nara samtal i samklang med hjarta och natur. Intressant. Kontraster ar viktiga. Jag aterkommer/Loll

PS, trogna Radio Stockholm ringde upp och kollade láget har i Poznan, inslaget ar med ca 16 minuter in i programmet....

Poznan den 3 december

På väg till Poznan

Hej! En kall och dieselstinkande bussresa som startade vid midnatt den 1 december, sex timmar farja, mera buss och 26 timmar senare stod vi mitt i natten utanfor vandrarhemmet i Poznan. Det kandes mycket konstigt att kora forbi stad efter stad som jag vandrat igenom. Har naturligtvis vandrat i Poznan idag, och gammal vana trogen funnit ett bibliotet att blogga ifran. Det skiljer sig inte sa mycket fran hemma. Jo prickar pa tangentbordets nodvandiga svenska bokstaver saknas. Hoppas ni kan lasa anda.
Dessvarre har jag inte fatt access till sjalva konferensomradet, mitt namn fanns inte med bland de anmalda. Jag hoppas det loser sig tills imorgon, annars lar jag denna vecka vandra runt Poznan sa mycket att jag kommer kunna dess karta i huvudet. I dag sken i alla fall solen, aven om vinterkylan biter i benen... ska forsoka hitta ett par langkalsonger...dvs shoppa! men bara nodvandiga saker:-)
Aterkommer nar jag har nagot mer att beratta om sjalva konfererandet.
Pax/Loll

Poznan i Polen

Kära följare,

anledningen till att jag bröt min vandring är att jag fick ett pris av Naturskyddsföreningen. Priset består av att ta en buss och en färja till Poznan i Polen där FN drar igång sina klimatkonferenser. Jag åker vid midnatt. 

Jag tar ödmjukt emot priset och reser med öppet sinne. Kanske finner jag människor att samtala med om de saker jag funnit så viktiga under min långa vandring. 

Förändringen som startar i var och en av oss. Hur det som är bra för oss människor går hand i hand med det som är bra för vår jord.

Jag hoppas också på att få mig några långa fina promenader i Poznan. 

Det kliar i fötterna!

/Loll

Resan hem...

Gick ju bra...men jag glömde kameran på bussen från Brösarp och tack vare en observant medpassagerare så lyckades jag kuta ikapp bussen och få tillbaka kameran, precis innan tåget gick och ja...marginalerna var på min sida. När jag så småningom hamnade på tåget till Stockholm förvandlades min medresenär till min sista sponsor. Jag blev bjuden på kaffe av Gittan från Brantevik, oerhört tacksam för det där med kameran! Hon blev på så vis högst delaktig i vandringen genom att se till att jag kom hem med de sista fotona. Kaffet smakade gott under ett samtal kring min vandring och dess slut. Vi hittade så klart gemensamma nämnare, som jag gjort med nästan alla jag mött. Hemma väntade mina älskade döttrar med middag! Det blev ett mycket kärt återseende vill jag lova. Lite senare tog jag mig till doktorn, apoteket och ICA.... Vad konstigt det kändes. Promenerade omkring som om jag aldrig varit borta. Men jag har varit borta och vandringen, den kommer jag att bära med mig varje fortsatt steg jag tar. Nu ska jag gå och lägga mig och sova i min alldeles egna säng för första gången på två månader. Det ska bli helt enkelt underbart!/God Natt/Loll

Dag 58 Sista dagen ! 104 mil 1,4 miljoner steg!

KÄRA FÖLJARE!

Detta blir min sista dag. I Brösarp väntar buss och tåg tillbaka till Stockholm. Någonting har hänt som gör att jag måste avbryta nu. Vad får den nyfikne veta om ett par dagar. Jag är dessutom sjuk, men det är inte därför jag bryter! Envisare än så är jag, som ni kanske förstått.

Det här är det viktigaste jag har gjort hittills i mitt liv. På alla plan. Jag har insett på djupet att det som livet egentligen handlar om är det som skulle få både vår jord och oss människor att må bra. Det går hand i hand.

Jag gjorde mig helt beroende av andra när jag gick iväg utan pengar. Försatte mig i en situation där jag måste ta kontakt. Jag kunde inte vara rädd, jag måste ha tillit hela vägen. Mota varje tanke om hinder, välja att se möjligheter i alla stopp och tveksamheter. Ta en väg även om jag inte visste vart den skulle leda mig. Alla vägar är rätt, de leder mot en ny erfarenhet, en ny visdom. Tron kan försätta berg. Det är sant. Tror man att saker och ting löser sig, så gör dom det. På ett eller annat sätt. Det är bara fråga om vilket. Och inget är bättre eller sämre än något annat för alla blir man lite rikare och lite klokare av.

I mötet med andra människor, utan pengar, har jag sett att allting vävts ihop. När en smörgås inte är mera värd än ett samtal, då sluts det vi behöver och det vi ger till en helhet. När vi slutar att värdera i pengar. Jag fick frågan en gång, men du: du lever ju av andra, du betalar ju inte för dig, hur ser du på det? att någon annan betalar din middag? Där blev det tydligt för mig, jag har gett av mig själv i alla möten, blev mitt svar. Kanske kan ett samtal vara lika viktigt som brödet, eller soppan på spisen som någon köpt och lagat? För mig är svaret solklart ja. Om vi började värdera möten, samtal, mänskliga kontakter på samma sätt som alla prylar så skulle prylarna snart sluta vara fokus i våra liv. Om vi bara la ner bråkdelen av den tid vi lägger på att slita i hop pengar för att konsumera på att finna kärleken i oss själva istället, och människor att dela den med, så skulle vår jord i ett ögonblick må så mycket bättre och vi själva med.

Att jag var rik när jag lämnade Stockholm den 1 oktober visste jag redan. Rik av alla härliga människor jag har omkring mig i mitt liv och mina underbara barn kanske allra mest, och min nyfunna livskamrat. Nu är jag om möjligt ännu rikare, för i varje möte finns en ny rikedom att ta till sig, i varje människa vi möter på vår väg. Och det är så långt bort får det materiella det går att komma. Och det är så nära jorden det går att komma. Det går att leva ett otroligt fantastiskt vackert liv här, med varandra och i samklang med naturen och den jord som är vårt levebröd.

TACK för att ni följt mig!

Det kommer ytterligare några bloggar här så titta in om ett tag igen. Sedan återvänder jag till min gamla blogg. lycklig.blogpspot.com Där tänker jag fortsätta skriva om livet, som jag ser och upplever det! Välkommen att följa mig där, den som vill. (PS, I will translate this into English when I am back home so bare with me)

TACK FÖR ALLA MÖTEN
ALLA VARMA RUM
ALLA MÅL GOD MAT
ALL KÄRLEK JAG FÅTT PÅ MIN VÄG
PAX ET BONUM
Loll

Dag 57

Jag fick en ljuvlig vandring från Marias mölla i Skillinge till Simrishamn. Solen sken, så varm och skön att jag kunde rasta på en sten vid havet och låta den lysa mig i ansiktet helt stillasittande utan att börja frysa. Att äta sin matsäck med blicken över havet istället för gåendes i regn o blåst var mycket njutbart. Framme i Simris hade Alli bokat rum på Simrishamns vandrar hem. I väntan på att hon skulle dyka upp vilade jag en stund, skrev ett brev till Gunnar, den stora inspiratören jag skrivit om förr, min 88-årige vän som fått mig att se vikten av att stanna upp, se sig om och ta in nuet, oavsett tillstånd. Alli kom och hon bjöd mig på middag på restaurang, och sedan sov vi gott och laddade för dagens vandring.

I lite duggregn och snålblåst - men från rätt håll! - så vandrade vi från Simrishamn till Svinaberga. Vandringen bjöd på landskap av äppelundar, eneriken, sandstränder, stenformationer, vi vandrade in i nationalparken, Stenshuvud. Vi landade hos mina gamla vänner, familjen Östergren, kaffe och en pratstund innan Alli skulle med buss och tåg hem till Stockholm. Nu sitter jag hemma hos familjen, mätt på en sanslöst god fisksoppa, en brasa sprakar och det är härligt att befinna sig hos gamla vänner. Samtalen handlar lika mycket om forna tider - sjuttiotalet - som vandrandet och vad det bär med sig. Håller på att bli lite sjuk igen dessvärre, tror det är kroppen som börjar få nog helt enkelt.

Alli och jag

Kul att du kom och vandrade med mig Alli! Andra gången du gör mig sällskap!

Och supertack till alla Östergrenarna för nattens härbärge och mat och dryck!/Loll

Dag 56 morgon...

Maria Lancing

Jag vaknar och kikar ut genom det lilla fönstret rakt ner mot havet. Solen är på väg, blågråa moln tornar upp sig här och där, det himmelska skådespelet denna dag är igång. Vacker väder är lovat, men man litar mer på vad man ser när man tittar på himlen. Det kom massa snö igår eftermiddag och kväll. Den ligger nu som ett tjock täcke över det lilla fiskeläget Skillinge. Den lär också ligga på stranden jag ska vandra mot Simrishamn om ett par timmar. Jag njuter av varje steg, varje blick på det som finns omkring mig. Jag lämnade Stockholm med tillit i ryggsäcken. Nu finns där också en hel del visdom, sån som moder jord lär ut om man är nära henne. Tack Maria för att jag fick komma till din Mölla och träffa dig!/Loll

Dag 55 forts...

Maria Lancings ägg

Vandrarros av keramik som jag fick av Eva

Natthärbärge i Skillinge

Med ett keramikhjärta i fickan och en stadig frukost i magen lämnade jag Eva och vandrade vidare mot Maria Lancing i Skillinge. Stort tack, Eva!!!Vägen var fin och gick över Hammenhög, Valby, Glimmingehus och vidare ner till det lilla fiskeläget Skillinge vid havet. Maria som är 9:e generationen Skillingebo kunde berätta en massa intressant historia om byn. Jag gick ner till hamnen i Skillinge där hon driver en emaljskyltsfabrik med en kollega. Sedan fick jag en historielektion när vi vandrade upp mot möllan, där hon bor. Möllan visade sig vara ett helt otroligt häftigt hus, med många våningsplan så klart, underbara vinklar och vrår och i en av dessa har Maria säte för sitt egentliga kall: att måla ägg. De är otroliga, olika sorter, färger, motiv, storlekar, ibland så detaljerade målningar att man inte förstår hur det går till... Vilken lycka för mig att få träffa dessa underbara konstnärer på vägen! Jag har fått mig ett varmt bad, kylan börjar bita i lederna, ett vackert rum uppe i möllan är jag redan installerad i och snart vankas det middag.

Innan jag lämnade Eva i morse gav hon mig en dikt. Den har hon skrivit och hon ville tillägna mig den. Jag tyckte så mycket om den att jag absolut vill dela den med alla mina bloggläsare så varsågoda.

Sköldpaddor
bärare av jordens tålamod
hennes käraste barn
kusin med stenarna
granne med havet
föder sig själva i ljusgrottan
under skalet
strävar i tillvarons
ytterkanter
för evigt
trogna

Eva Troedson

Sedan fick jag läsa en till hon skrivit, den är också så otroligt fin att ni behöver säkert läsa den också

Våren
har lagt
en födelsekristall
bredvid mitt hjärta
Vinden har sparat av min glädje
och andats bakom mitt öra
Jorden har sått sin ömhets gräs
direkt i mina öppna händer
och solen viskar till tjälen
Älska mig
Älska
Mig

Eva Troedson

Imorgon vandra jag vidare mot Simrishamn, där ska jag träffa Alli, forts följer!/Loll

Dag 54 och morgon dag 55

Eva Troedson med stort hjärta

Mot Österlen !

Med sorg i hjärtat tog jag farväl av min Kaj, det känns tungt. Han påminner om hemma, mina tonårsflickor som jag inte heller sett på snart två månader, mitt lilla barnbarn och mina tre vuxna barn. Det är många dagar som gått, men efter ett par samtal, med Johannes som skickade mig vidare till Eva, så kändes det bättre igen. Vandrarjaget tog över längtahem jaget.

Jag gick genom ett vinterpudrat Skåne, otroligt vackert, öppet landskap med solen strålande och ja: alldeles stilla. Hade glömt hur det känns när vinden inte piskar mig. Innan jag nådde fram till Evas hus och Keramika Fantasia 3,5 km öster om Glemmingebro utspelade det sig ett av de unika dagliga underbara vackra himlaspel man kan se här nere. Solen när den sänker sig ger både himmel och natur sådana färger och skiftningar att man bara vill gå hem och skapa! Jag förstår verkligen varför det bor så mycket konstnärer och hantverkare på Österlen. Alla de här gudomliga intrycken man får bara längtar efter att omsättas på något vis. Jag skulle antagligen skriva många fler låtar och dikter om jag sågdetta varje kväll och morgon istället för åt ena sidan en beige vägg och åt andra ett hus under "never ending" ombyggnad. Fast å andra sidan kan väggar också inspirera. Det blir många sånger om längtan bakom dem. Framme hos Eva, som är en fantastisk keramiker, väntade glögg bulle och vänner framför kaminen i hennes verkstad. Jag berättade om min vandring för de församlade och sedan blev det pizza i köket och avslutnings vis ett samtal om livet och miljön och jorden och det viktiga, med Eva.

Hon driver också ett bed and breakfast (stanna här om ni har vägarna förbi!!! om inte annat för att besöka hennes galleri och kanske få med något hem med själ och hjärta i, som man blir glad och inspirerad av att se på). Ett av rummen stod på uppvärmning åt mig - sedär - några kalla kvardrat som värmts för min skull - nu har jag tärt på naturen. Men det glädjer mig att se att folk inte håller alla kvadrat varma hela tiden utan reflexion. Hur som helst, det blev inte sådär jättevarmt, men jag byggde ett bo, innerst mitt sidenlakan, sedan tjockt täcke, yllefilt, och uppe vid huvudet fleecefilt. Inne i mitt bo blev det varmt och gott. Mössan fick vara på. Det lärde jag mig när jag var i Nepal i januari 2007. Där har man ingen värme alls i husen och temperaturen går ner till minusgrader. Varje kväll blev det tjockt underställ, mössa, socker, vantar och massor av lager med filtar och vadderade täcken. Funkar bra. Det hemska är bara stunden när man ska gå upp ur sängen. Men vi tål ju så mycket mer än vi utsätter oss för, eller hur?

Idag bär det vidare, nu stiger solen därute över vidderna och hilmen är rosa i horisonten. Ustiken från Evas gård är vid och öppen och jag tror det blir en fin vandrar dag. Mycket mer kyla än nu kommer jag inte klara. Min utrustning är gjord för höst. I dag är den fem minusgrader. På tisdagkväll kommer kära Alli ner och på onsdag vandrar hon med mig från Simrishamn till Kivik. Det ska bli härligt och jag ser fram emot många fina långa samtal under vår vandrardag.

Tack för natthärbärge Eva och tack för det mycket fina samtalet!

Jag kommer tillbaka hit till Eva, det vet jag redan./Loll

PS fortfarande 6 dagar kvar att skriva på klimatuppropet! Klicka på länken till höger.

Dag 53

Det känns konstigt. Jag har haft på mig en klänning för första gången sedan jag lämnade Stockholm den 1 oktober. Har sett mig om i Ystad med anledning av filmprojektet, fått kött på miljöer där personer rört sig, som enbart funnits i min fantasi innan. Det är kul att se att min fantasi och verkligheten legat mycket nära varandra. Husen där huvudpersonen bor kändes dock mycket "snällare" än jag tänkt mig. Och området var mindre. Det om det. Blev bjuden på fika av en journalist på Ystads Allehanda på Hartmans. Vi hade ett långt och intressant samtal om min vandring och det här med hur man nu ser på livet och vad man har det till och vilkens slags livvstil man valt eller kanske snarare hamnat i....Foten vilar, det känns faktiskt bättre av att jag inte utsatt den för några milavandringar. Kajs mamma har stickat jättefina raggsockar åt mig, varma med fina höga randiga skaft som går upp på hela vaden. Dom gillar mina vandrarfötter skarpt, otroligt snygga är de också. TACK TACK TACK! Det är faktiskt det första paret raggsockor någon stickat åt mig i vuxen ålder. Nere på stranden idag kunde man se fotspår i sand och snö, medan solen glittrade över öppet men stilla hav. Vågor som försiktigt smekte strandkanten. Klar kall luft och nästan ingen vind. Badorter "off season" är mycket inbjudande. Jag tror inte jag skulle fått samma underbara känsla av att gå där en överbefolkad sommardag med stranden full av badare och stoj och sollapande.... Nu ska jag äta rågbröd med rökt makrill och dricka kaffe! Söker boende i Borrby eller dess närhet imorgonkväll...nån som vet nån - som vanligt RING!

Dag 52

Yahupp! Nu är jag i Ystad i ett snöigt Skåne. Den kom och virvlade igår kväll, men föregicks av en rejäl åsksmäll. Vädret är det ingen ordning på. I dag ligger i alla fall skåne höljt i ett vitt pudertäcke, vägarna är hala och det är omväxlande blått och snöfall. Har haft det mycket trevligt hom min bloggvän och hennes lilla taxbebis. Det blev en uppesittarkväll efter god middag med långa samtal. Sov gott i eget rum under takåsen. Foten är inte på min sida. Tån är svullen förutom vristen, det gör helt enkelt rejält ont när jag går. MEN nu stannar jag i Ystad och vilar över helgen. På söndag går jag vidare! Tisdag kväll ska jag vara framme i Simrishamn, för då kommer Alli och joinar. Hon är min sko och överhuvudtaget största sponsor under denna resa, förutom en av mina allra godaste vänner. Alli går med till Kivik. Det ska bli så trevligt med sällskap igen under själva vandrandet. Hur tog jag mig då till Ystad på min fot, jo med lift. Jag erkänner. Det var en husbocksinspektör hos min vän, och han skulle denna vägen så jag hoppade helt sonika in. Men borträknat från denna samåkning, så är jag nu uppe i 96 mil. Vandrade mil. Det är 1296000 steg. Snart 1,3 miljoner steg alltså. Och ja..jag erkänner. Kaj kommer ner. Med min gitarr, och en klänning. Det är väl ett sorts uttryck för fåfänga efter 52 dagar i samma kläder. Och ett sorts uttryck för längtan efter musiken, och min egen älskade Martingura. Och så avslutningsvis för dagen, stort tack kära bloggvän Peace in Mind, det var mycket trevligt och roligt att träffa dig, att få så mycket tid att prata om viktiga saker, dela tankar och funderingar. Du har funnit en gudabenådad plats att leva på./Loll

Peace in Mind och taxbebis