Dag 52

Yahupp! Nu är jag i Ystad i ett snöigt Skåne. Den kom och virvlade igår kväll, men föregicks av en rejäl åsksmäll. Vädret är det ingen ordning på. I dag ligger i alla fall skåne höljt i ett vitt pudertäcke, vägarna är hala och det är omväxlande blått och snöfall. Har haft det mycket trevligt hom min bloggvän och hennes lilla taxbebis. Det blev en uppesittarkväll efter god middag med långa samtal. Sov gott i eget rum under takåsen. Foten är inte på min sida. Tån är svullen förutom vristen, det gör helt enkelt rejält ont när jag går. MEN nu stannar jag i Ystad och vilar över helgen. På söndag går jag vidare! Tisdag kväll ska jag vara framme i Simrishamn, för då kommer Alli och joinar. Hon är min sko och överhuvudtaget största sponsor under denna resa, förutom en av mina allra godaste vänner. Alli går med till Kivik. Det ska bli så trevligt med sällskap igen under själva vandrandet. Hur tog jag mig då till Ystad på min fot, jo med lift. Jag erkänner. Det var en husbocksinspektör hos min vän, och han skulle denna vägen så jag hoppade helt sonika in. Men borträknat från denna samåkning, så är jag nu uppe i 96 mil. Vandrade mil. Det är 1296000 steg. Snart 1,3 miljoner steg alltså. Och ja..jag erkänner. Kaj kommer ner. Med min gitarr, och en klänning. Det är väl ett sorts uttryck för fåfänga efter 52 dagar i samma kläder. Och ett sorts uttryck för längtan efter musiken, och min egen älskade Martingura. Och så avslutningsvis för dagen, stort tack kära bloggvän Peace in Mind, det var mycket trevligt och roligt att träffa dig, att få så mycket tid att prata om viktiga saker, dela tankar och funderingar. Du har funnit en gudabenådad plats att leva på./Loll

Dag 51

Howdy! Idag kändes det som jag gick över den skånska prärien, det blåste så jag nästa for ut i vägbanan, men sen kom regnet, det var som om nån spolade med med vattenslang från ena sidan, och rakt ner i skorna bland annat. Näe, det här vädret går inte att klä sig mot, hur man än försöker...vet inte hur de kläderna skulle se ut... Nu ska det tydligen bli kallt, vi får väl se hur jag tacklar det. Stormarna och ovädren här går inte att tackla, den saken är klar. Det är bara att gå på ren vilja som gäller, strumpor på händerna när vantarna är dyngsura, klafsa fram i sjöarna i skorna så länge man orkar. Nu är det varm brasa som gäller hemma hos min bloggkompis som bor i en liten by utanför Skurup. Det känns skönt att sitta inne och titta ut på ovädren, och det gjorde det igår också hemma hos Blomkvist i Smygehuk där det rasade en helt galen storm runt husknutarna. Radio Stockholm ringde och uppdaterade sig på läget i morse. Vi snackade lite i etern om matförgiftningen, kul med engagerade programledare på radio som vågar tycka saker! Heja Mia! Jag börjar bli trött i kroppen, närmar mig 100 mil. Det är säkert något mentalt också att passera sånt som 50 dagar, 1 miljon steg, och som sagt, snart 100 mil. Eller också är det helt enkelt så att en fembarnsmorsa på 51 med stukad fot och risig rygg börjar ha gjort sitt.... Klimatuppropet kan man skriva på i 10 dagar till, så jag ska försöka hålla ut, kämpa på. Varje gång jag sovit ut och kläder och skor torkat så hittar jag ju lite ny energi. Mycket också tack vare alla er som mailar, kommenterar och skickar fina SMS. Tack alla, vi ska fixa ett fint klot tillsammans, eller hur?/Loll
Förresten, om nåra år kommer jag att bo på landet, den saken är klar, efter så här mycket land i sikte är jag övertygad om det som blott varit en längtan tidigare. Och så har jag ju funnit en man som vill flytta med, gör ju saken lättare! Drömmen är ett litet alternativt vandrarhem där det sker lite annan verksamhet också, en plats där trötta själar finner frid och hittar ny energi.

Dag 50

Hej alla bloggläsare, såväl positiva som kritiska. Jag välkomnar debatt på denna sida, och har aldrig raderat en enda kommentar, anonym eller icke. Det är bara det att de första kritiska har kommit först nu.  Jag bemöter er alla med kärlek, du som vill skratta när klimatbluffen är avslöjad: Jag hoppas att du finner något att skratta åt i nuet i stället, tillsammans med någon som du gillar, åt något som är genuint roligt, sådana skratt som man mår gott av. Skadeglädje är sällan något som bringar lycka, aldrig, oavsett vem eller vad man skrattar åt. Att skratta åt människor som engagerar sig för något de tror på som är tillgodo för andra också låter i mina öron inte som något upplyftande för själen.

Jag har inte startat en bojkott, jag har sagt att jag inte tänker handla på en matkedja som förgiftar mat. Vill någon starta en bojkott, fritt fram för mig. Jag finner det bara absurt att slänga mat när vi har uteliggare, man kan ju i så fall ge maten till Stadsmissions soppkök som ju nyttjas i varenda stad av hungriga människor. Jag finner det helt absurt att dessutom förgifta den. I Björnekulla församling berättade prästen att fattigdomen är stor, det kommer ofta människor till kyrkan och får mat, varför man har portioner infrysta och ger bort. Uppenbarligen finns behovet. Den som har vandrat på Stockholms gator ser det ju med egna ögon. Du som inte tror att det är så, just dig lovar jag att hålla min dörr öppen för om du nån gång skulle hamna i nöd. Du är välkommen till mitt bord och dela mina måltider. Bara så du vet att någon tar emot dig om du skulle hamna utanför.

Annars då? Jo, jag har tagit farväl av Irma, hon tog tåget hem till Stockholm och jag vandrade vidare, evigt tacksam Andreas och Daniel Shiano på Horizont en underbar middag och sömn i den härligaste av sängar. Den långa promenaden i det usla vädret satte sina spår. I dag har jag tagit det lugnare och promenerat efter havet - ånyo i regn dessvärre - till Smygehuk. Sitter just nu och bloggar hos SpuntBlommans bror Hasse Blomkvist. Har fått en supergod köttfärssås och ska sova lilla Ellens utdragssäng. Ute rasar en ruggig storm och jag är evigt tacksam över att sitta inomhus med en skön värmande brasa i blickfånget. Min fot håller på att spåra ur. Vristen svullnar när jag använder den, och tyvärr, tån också för jag kompenserar på något sätt när jag går. Vet inte riktigt hur det ska gå, men det visar sig. Imorrn ger jag mig en bit inåt landet, till en bloggkompis lilla by för övernattning. Sedan bär det av mot Ystad. Där ska jag reka filmmanus. Äntligen! Tack familjen Blomkvist för att jag fick komma, kul att träffa både Ellen, Hanna, farmor Ulla, Hasse, hunden Ella och katten Molly. /Loll  

Sist men inte minst, speciellt till er nya följare: Skriv på Klimatuppropet, klicka på länken till höger! Några dagar kvar ännu och sprid till era vänner.

Dag 49

Jag och Irma har segrat över regnet i Bodarp !

Dessert på Horizonts restaurang .

Jahupp! Sov gott i natt hos Katti Åkerlind och hennes dotter två trappor under Edde. Det var trevligt, och dessutom konstaterade vi att vi faktiskt hade träffats på en middag förra påsken... Lilla Elsa döpte hästar och Katti lyssnade in nya musikkompileringen från jobbet, allas städfavoriter på en och samma platta. Nästan alla låtar föll även mig på läppen, i alla fall som städentusiasmerare. Gick upp i ottan, mötte min kära kusin Irma på Malmö Central vi sju och sedan styrde vi kosan mot Trelleborg. Stormar och regn förföljde oss hela vägen till den rara kullen med ett par hus och kyra vid namn Bosarp. Där sprack himlen upp och solen spred sitt varma och färgstarka sken över slätterna och oss. Efter att ha bytt de sjölika skorna och strumporna vid kyrkan vandrade vi vidare. Ytterligare ett oväder gick loss men det for hastigt förbi och utomordentligt trötta stapplade vi in på Hotell Horizont där Andreas och hans bror sponsrade på både hotell och middag på restaurangen. Nu sitter jag och bloggar mätt och stinn av en obeskrivligt njutbar måltid i receptionen. Har ni vägarna förbi Trelleborg så missa inte en måltid här!!!!! Hamngatan 9 är adressen. Blev också ifatt körda av Trelleborgs Allehanda för en intervju och när vi satt och gömde oss för de värsta skurarna i Vellinge ringde Sydsvenska Dagbladet och ville göra ett inslag. Benen är stumma efter 3.7 sju mils vandring, Irmas med vill jag lova, hon ligger uppe på rummet och vilar höfterna så hon ska kunna halta till bussen hem i morgon. Hon har gjort en actors studio säger hon (eller vad det nu kallades som hon sa), i hur det känns att vara en gammal dam med höftvärk. Jag har sett henne in action. Hon kan leverera en trovärdig gestaltning av en sådan roll i sömnen. Jag lovar! I morrn drar jag vidare. Vet inte riktigt vart, det beror på natthärbärge...Vandraren börjar bli bekväm, vill veta var hon ska sova. Pax et bonum/Loll

BTW

När jag hörde om Lidel som lagt gift i maten dom kastar så att uteliggarna inte ska röra till soporna så kände jag antagligen exakt samma sak som ni andra med hjärta och hjärna. Jag sätter aldrig min fot där igen. Det spelar ingen roll om dom ber om ursäkt och avskedar den/de som gjorde det. Det är ett grundläggande fel i hela systemet om ens en sådan sak kan förekomma. Överhuvudtaget: GE BORT maten i stället, vi slänger ju tonvis med käk. DET är inte ok. Låt behövande komma och hämta det som ska kastas om de är hungriga. Eftersom vi skapat ett samhälle med uteliggare så får vi väl ta hand om dem?

Sen ett stort tack till Edde, vars bord och hem jag fick dela på vägen. Nu ska jag leta rätt på Turistbyrån och kolla upp trevligaste och närmaste vägen till Trelleborg. Det är långt, och det lär fortsätta regna en del....så en väg med möjliga stopp blir bra./Loll

Dag 48 Malmö Stadsbibliotek

Al - Rawdah kebab på St Knuts väg tog emot mej så här när jag bad att få värma mej !

Jag är en lyckligt lottad människa, det har jag för länge sedan listat ut. Jag är så rik som en männsika kan vara, det har jag också sedan länge insett. Jag behöver bara det allra nödvändigaste, mat och tak över huvudet. Jag behöver lite kläder. Men det jag inte under några omständigheter skulle klara mig utan är mina kära barn, mina fina vänner och nu, även den man jag älskar. Närheten, kärleken, som är livets drivkraft. Det var det som for genom mitt huvud när jag i dag vandrade genom Sveriges tredje största stad, Malmö för att hitta biblan och blogga lite.

Sofia på sofiakonst i Åkarp.

I går vandrade jag längs mycket bra cykelleder från Lund till Malmö, men jag råkade ut för hagelstormar. Dök in på Sofiakonst, hos Sofia och hennes bror som har en verkstad och galleri i Åkarp. Där fick jag värmande te och kunde vänta ut stormen. Tack snälla för det!
Sedan fortsatte jag och när nästa oväder kom stod jag utanför biblan i Bjurlöv. Den var egentligen stängd men Bjurlövs konstförening hade vernissage. Fick mig därför en vilopaus, vernissagetitt och trevlig pratstund med Sven från konstföreningen och hans vän. Gamla sossar som Sven själv sa, och om Miljöpartiet var lite mera praktiskt hade han röstat på dom... Det var ett mycket trevligt stopp på vandringen.
Ganska trött kom jag fram till St Knutsvägen där jag skulle bo hos min kompis Edde, som flyttade ner från Stockholm för drygt ett år sedan. Han var inte hemma, men på Kebaben mitt emot, Al-Rawdah, bjöds jag på varm soppa och nybakat bröd i väntan på att min värd skulle komma hem. TACK snälla ni!!! Nu till något som är lite skumt, om för att inte säga egentligen omöjligt. Jag ska ju stanna ytterligare en natt här i Malmö, vila foten lite (den är bättre!) och invänta min kusin, Irma Schultz, som kommer ner med tåg i morgon bitti för att vandra med mig till Trelleborg. Edde har åkt iväg till Oslo på jobb så jag behövde ett härbärge till. Via kompisars kompisar fick jag ett namn och ett telefonnummer till en Katti. Och vet ni vad? Hon bor i samma trapphus som Edde, två trappor ner... vad är oddsen???? Det är när sånt där händer som man förstår att det faktiskt går att vinna på lotto ibland.
Resten av dagen ska vandraren strosa runt utan rygga i Malmö. Det är så otroligt lätt att gå, och min rygg känns så rak och hållningen helt annorlunda. Den förändring jag gått igenom har alltså satt sig även i hela kroppen. Härligt va? Önskar er alla samma sol som lyser på mig i Malmö idag.
Pax/Loll

Dag 47 - morgon

Hemma hos "Lille"John, som han kallas i släkten för både hans pappa och farfar också hade samma namn, har jag sovit som en sten. Tog mig hem mitt i natten med Johns GPS från norra Lund till Södra Lund. Det tog en timme. Det var en ny erfarenhet för vandraren. Både GPS och nattvandring. Jag hade lite telefonsupport från Kaj också. Det var rätt ensamt därute - är det inga som partajar i Lund en lördagkväll? Annat är det hemma på Bondegatan, där partajas det var och varannan natt, oavsett veckodag. Så det. Så, nu har jag varit på vägarna i 47 dagar. Det känns som om det börjar bli dags att sammanfatta något.

Hur känns det?
Jo tack, det känns bra. Jag har vant mig vid ett helt annat tempo, jag har inte tittat i en kalender sedan den 1 oktober när jag lämnade Stockholm. Jag tittar på ljuset och inte på klockan. Jag har starka ben inser jag, mycket starkare än jag trodde. Men det som är slående, fullständigt, är att ryggen håller. Den känns stark, energisk, den bär både ryggsäck och mig. Det känns som om det fallit ur vissa onödiga stenar jag burit omkring på. Jag bär verkligen bara med mig det allra nödvändigaste, det jag behöver. Jag låter tankar komma om dom vill. Censurerar inget, ifrågasätter heller inte när det är alldeles tomt. Jag bara är.

Tankarna jag tänker handlar mycket om hur vi lever. "Jag har inte tid" "Det är så mycket nu" "Jag hinner inte" "Jag måste jobba mer" "Jag måste tjäna mera pengar"" Jag måste köpa det och det och det" "Jag måste" "Jag måste""JAG MÅSTE"......och sen...
Jag borde, om inte, jag ska sen, usch vad jag är dålig som inte gjort det än, jag skulle ringt, jag skulle sagt, jag borde, jag ska, jag skulle, imorgon, nästa vecka, om ett år...OM ETT ÅR.... och sen...

Vi lever i måsten och skuld, ursäktande, stressande, vi ser på tiden som om den är en kaka, vi försöker göra klassikern, både äta den och ha den kvar...men den tar slut, varje steg vi tar närmar vi oss den sista smulan av kakan.

Vad händer om man slutar se på tiden som en kaka?
Om man börjar tänka på den som en oändlighet?
Om man låter hjärtat styra?
Om man börjar värdesätta valet man har i varje närvarande sekund?

Nu står jag här i vägskälet.
I min hand har jag nuet. Jag kan välja att se det fantastiska här, just nu, i vägskälet, två möjligheter framför mig. Jag njuter av tanken. Två fantastiska vägar, oavsett vilken jag tar så väntar ytterligare ett nu, ett nytt äventyr.

Jag kan välja att se svårigheten. Hur ska jag veta vilket som är den bästa vägen? Tänk om jag missar något om jag går åt vänster? Tänk om det väntar något obehagligt åt höger?

Valet är mitt, valet är ditt. I varje sekund väljer vi hur vi vill betrakta det som händer oss.

Jag har bestämt mig. Jag ska försöka betrakta hela livet som en möjlighet, steg för steg, nu för nu. Jag ska försöka släppa tiden som begrepp och vara i oändligheten. Där finns nämligen inga begränsningar. Där konkurrerar inget. Där blir varje plus ett plus till. Minustecknet är avskaffat i min oändliga värld. Och valet handlar enbart om möjligheter!

Dags att packa ihop och gå till Malmö!
Rapport kommer.
Er vandrar i Skåne/Loll

Dag 46

Upp för nipan . . .

Nerför !


Havsleden

Havsleden

Jag lämnade Björnekulla och lyckades RAMLA i leran!!!!. Stukade foten, men stapplade envist vidare i regn och storm till Helsingborg. Jag fick en mycket trevlig kväll hos Ulla-Britt och hennes man. Vi åt köttbullar med lingonsylt och spelade lite gitarr. Jag testade ett par, en Bohlin och en blåmålad Landola. Och Ulla-Britt sjöng ett par fina sånger för mig. Eget rum och en härlig dusch och vandraren vaknade i toppform. Med foten fortfarande svullen gav jag mig av mot Landskrona. Ringde jourhavande präst för att kolla om natthärbärge där, och vi kom överens om att jag skulle dyka in i kapellet i Borstahusen där hon skulle finnas på eftermiddagen. Hittade havsleden som var en helt underbar sträcka vid kusten, alldeles nära havet. Mycket vind i regncapen som vanligt, men bara några få droppar. Vädret var på min sida. MEN, framme i Borstahuset visade det sig att ingen kunde låta mig stanna, för mycket inbrott, och automatiska larm satte stopp för det. Klockan var redan sent och 5 timmars vandring på stukade foten var nog för denna dag. En ung man från Färöarna som studerade till präst erbjöd mig skjuts till Lund, och med den foten nappade jag för där har jag ytterligare en kusin till mamma, John. Så nu sitter jag och bloggar hos hans flickvän Helen, och det lagas italiensk fiskgryta och det står ett mycket gott glas rött vin bredvid mig på bordet: Alamos, testa det! Imorgon blir det Malmö: och det komiska i Malmö stoppet ska jag snart berätta om./vi hörs igen! Loll Ps I Borstahusen fick jag full laddning av bandage!

Helsingborg 11 grader hård vind !

Hösthav !

Råå på väg mot Borstahusen och Landskrona