28 november 2008

Resan hem...

Gick ju bra...men jag glömde kameran på bussen från Brösarp och tack vare en observant medpassagerare så lyckades jag kuta ikapp bussen och få tillbaka kameran, precis innan tåget gick och ja...marginalerna var på min sida. När jag så småningom hamnade på tåget till Stockholm förvandlades min medresenär till min sista sponsor. Jag blev bjuden på kaffe av Gittan från Brantevik, oerhört tacksam för det där med kameran! Hon blev på så vis högst delaktig i vandringen genom att se till att jag kom hem med de sista fotona. Kaffet smakade gott under ett samtal kring min vandring och dess slut. Vi hittade så klart gemensamma nämnare, som jag gjort med nästan alla jag mött. Hemma väntade mina älskade döttrar med middag! Det blev ett mycket kärt återseende vill jag lova. Lite senare tog jag mig till doktorn, apoteket och ICA.... Vad konstigt det kändes. Promenerade omkring som om jag aldrig varit borta. Men jag har varit borta och vandringen, den kommer jag att bära med mig varje fortsatt steg jag tar. Nu ska jag gå och lägga mig och sova i min alldeles egna säng för första gången på två månader. Det ska bli helt enkelt underbart!/God Natt/Loll

27 november 2008

Dag 58 Sista dagen ! 104 mil 1,4 miljoner steg!

KÄRA FÖLJARE!

Detta blir min sista dag. I Brösarp väntar buss och tåg tillbaka till Stockholm. Någonting har hänt som gör att jag måste avbryta nu. Vad får den nyfikne veta om ett par dagar. Jag är dessutom sjuk, men det är inte därför jag bryter! Envisare än så är jag, som ni kanske förstått.

Det här är det viktigaste jag har gjort hittills i mitt liv. På alla plan. Jag har insett på djupet att det som livet egentligen handlar om är det som skulle få både vår jord och oss människor att må bra. Det går hand i hand.

Jag gjorde mig helt beroende av andra när jag gick iväg utan pengar. Försatte mig i en situation där jag måste ta kontakt. Jag kunde inte vara rädd, jag måste ha tillit hela vägen. Mota varje tanke om hinder, välja att se möjligheter i alla stopp och tveksamheter. Ta en väg även om jag inte visste vart den skulle leda mig. Alla vägar är rätt, de leder mot en ny erfarenhet, en ny visdom. Tron kan försätta berg. Det är sant. Tror man att saker och ting löser sig, så gör dom det. På ett eller annat sätt. Det är bara fråga om vilket. Och inget är bättre eller sämre än något annat för alla blir man lite rikare och lite klokare av.

I mötet med andra människor, utan pengar, har jag sett att allting vävts ihop. När en smörgås inte är mera värd än ett samtal, då sluts det vi behöver och det vi ger till en helhet. När vi slutar att värdera i pengar. Jag fick frågan en gång, men du: du lever ju av andra, du betalar ju inte för dig, hur ser du på det? att någon annan betalar din middag? Där blev det tydligt för mig, jag har gett av mig själv i alla möten, blev mitt svar. Kanske kan ett samtal vara lika viktigt som brödet, eller soppan på spisen som någon köpt och lagat? För mig är svaret solklart ja. Om vi började värdera möten, samtal, mänskliga kontakter på samma sätt som alla prylar så skulle prylarna snart sluta vara fokus i våra liv. Om vi bara la ner bråkdelen av den tid vi lägger på att slita i hop pengar för att konsumera på att finna kärleken i oss själva istället, och människor att dela den med, så skulle vår jord i ett ögonblick må så mycket bättre och vi själva med.

Att jag var rik när jag lämnade Stockholm den 1 oktober visste jag redan. Rik av alla härliga människor jag har omkring mig i mitt liv och mina underbara barn kanske allra mest, och min nyfunna livskamrat. Nu är jag om möjligt ännu rikare, för i varje möte finns en ny rikedom att ta till sig, i varje människa vi möter på vår väg. Och det är så långt bort får det materiella det går att komma. Och det är så nära jorden det går att komma. Det går att leva ett otroligt fantastiskt vackert liv här, med varandra och i samklang med naturen och den jord som är vårt levebröd.

TACK för att ni följt mig!

Det kommer ytterligare några bloggar här så titta in om ett tag igen. Sedan återvänder jag till min gamla blogg. lycklig.blogpspot.com Där tänker jag fortsätta skriva om livet, som jag ser och upplever det! Välkommen att följa mig där, den som vill. (PS, I will translate this into English when I am back home so bare with me)

TACK FÖR ALLA MÖTEN
ALLA VARMA RUM
ALLA MÅL GOD MAT
ALL KÄRLEK JAG FÅTT PÅ MIN VÄG
PAX ET BONUM
Loll

26 november 2008

Dag 57





Jag fick en ljuvlig vandring från Marias mölla i Skillinge till Simrishamn. Solen sken, så varm och skön att jag kunde rasta på en sten vid havet och låta den lysa mig i ansiktet helt stillasittande utan att börja frysa. Att äta sin matsäck med blicken över havet istället för gåendes i regn o blåst var mycket njutbart. Framme i Simris hade Alli bokat rum på Simrishamns vandrar hem. I väntan på att hon skulle dyka upp vilade jag en stund, skrev ett brev till Gunnar, den stora inspiratören jag skrivit om förr, min 88-årige vän som fått mig att se vikten av att stanna upp, se sig om och ta in nuet, oavsett tillstånd. Alli kom och hon bjöd mig på middag på restaurang, och sedan sov vi gott och laddade för dagens vandring.

I lite duggregn och snålblåst - men från rätt håll! - så vandrade vi från Simrishamn till Svinaberga. Vandringen bjöd på landskap av äppelundar, eneriken, sandstränder, stenformationer, vi vandrade in i nationalparken, Stenshuvud. Vi landade hos mina gamla vänner, familjen Östergren, kaffe och en pratstund innan Alli skulle med buss och tåg hem till Stockholm. Nu sitter jag hemma hos familjen, mätt på en sanslöst god fisksoppa, en brasa sprakar och det är härligt att befinna sig hos gamla vänner. Samtalen handlar lika mycket om forna tider - sjuttiotalet - som vandrandet och vad det bär med sig. Håller på att bli lite sjuk igen dessvärre, tror det är kroppen som börjar få nog helt enkelt.
Alli och jag

Kul att du kom och vandrade med mig Alli! Andra gången du gör mig sällskap!

Och supertack till alla Östergrenarna för nattens härbärge och mat och dryck!/Loll

25 november 2008

Dag 56 morgon...

Maria Lancing



Jag vaknar och kikar ut genom det lilla fönstret rakt ner mot havet. Solen är på väg, blågråa moln tornar upp sig här och där, det himmelska skådespelet denna dag är igång. Vacker väder är lovat, men man litar mer på vad man ser när man tittar på himlen. Det kom massa snö igår eftermiddag och kväll. Den ligger nu som ett tjock täcke över det lilla fiskeläget Skillinge. Den lär också ligga på stranden jag ska vandra mot Simrishamn om ett par timmar. Jag njuter av varje steg, varje blick på det som finns omkring mig. Jag lämnade Stockholm med tillit i ryggsäcken. Nu finns där också en hel del visdom, sån som moder jord lär ut om man är nära henne. Tack Maria för att jag fick komma till din Mölla och träffa dig!/Loll

24 november 2008

Dag 55 forts...

Maria Lancings ägg

Vandrarros av keramik som jag fick av Eva


Natthärbärge i Skillinge


Med ett keramikhjärta i fickan och en stadig frukost i magen lämnade jag Eva och vandrade vidare mot Maria Lancing i Skillinge. Stort tack, Eva!!!Vägen var fin och gick över Hammenhög, Valby, Glimmingehus och vidare ner till det lilla fiskeläget Skillinge vid havet. Maria som är 9:e generationen Skillingebo kunde berätta en massa intressant historia om byn. Jag gick ner till hamnen i Skillinge där hon driver en emaljskyltsfabrik med en kollega. Sedan fick jag en historielektion när vi vandrade upp mot möllan, där hon bor. Möllan visade sig vara ett helt otroligt häftigt hus, med många våningsplan så klart, underbara vinklar och vrår och i en av dessa har Maria säte för sitt egentliga kall: att måla ägg. De är otroliga, olika sorter, färger, motiv, storlekar, ibland så detaljerade målningar att man inte förstår hur det går till... Vilken lycka för mig att få träffa dessa underbara konstnärer på vägen! Jag har fått mig ett varmt bad, kylan börjar bita i lederna, ett vackert rum uppe i möllan är jag redan installerad i och snart vankas det middag.

Innan jag lämnade Eva i morse gav hon mig en dikt. Den har hon skrivit och hon ville tillägna mig den. Jag tyckte så mycket om den att jag absolut vill dela den med alla mina bloggläsare så varsågoda.



Sköldpaddor
bärare av jordens tålamod
hennes käraste barn
kusin med stenarna
granne med havet
föder sig själva i ljusgrottan
under skalet
strävar i tillvarons
ytterkanter
för evigt
trogna

Eva Troedson

Sedan fick jag läsa en till hon skrivit, den är också så otroligt fin att ni behöver säkert läsa den också

Våren
har lagt
en födelsekristall
bredvid mitt hjärta
Vinden har sparat av min glädje
och andats bakom mitt öra
Jorden har sått sin ömhets gräs
direkt i mina öppna händer
och solen viskar till tjälen
Älska mig
Älska
Mig

Eva Troedson





Imorgon vandra jag vidare mot Simrishamn, där ska jag träffa Alli, forts följer!/Loll

Dag 54 och morgon dag 55

Eva Troedson med stort hjärta

Mot Österlen !


Med sorg i hjärtat tog jag farväl av min Kaj, det känns tungt. Han påminner om hemma, mina tonårsflickor som jag inte heller sett på snart två månader, mitt lilla barnbarn och mina tre vuxna barn. Det är många dagar som gått, men efter ett par samtal, med Johannes som skickade mig vidare till Eva, så kändes det bättre igen. Vandrarjaget tog över längtahem jaget.

Jag gick genom ett vinterpudrat Skåne, otroligt vackert, öppet landskap med solen strålande och ja: alldeles stilla. Hade glömt hur det känns när vinden inte piskar mig. Innan jag nådde fram till Evas hus och Keramika Fantasia 3,5 km öster om Glemmingebro utspelade det sig ett av de unika dagliga underbara vackra himlaspel man kan se här nere. Solen när den sänker sig ger både himmel och natur sådana färger och skiftningar att man bara vill gå hem och skapa! Jag förstår verkligen varför det bor så mycket konstnärer och hantverkare på Österlen. Alla de här gudomliga intrycken man får bara längtar efter att omsättas på något vis. Jag skulle antagligen skriva många fler låtar och dikter om jag sågdetta varje kväll och morgon istället för åt ena sidan en beige vägg och åt andra ett hus under "never ending" ombyggnad. Fast å andra sidan kan väggar också inspirera. Det blir många sånger om längtan bakom dem. Framme hos Eva, som är en fantastisk keramiker, väntade glögg bulle och vänner framför kaminen i hennes verkstad. Jag berättade om min vandring för de församlade och sedan blev det pizza i köket och avslutnings vis ett samtal om livet och miljön och jorden och det viktiga, med Eva.

Hon driver också ett bed and breakfast (stanna här om ni har vägarna förbi!!! om inte annat för att besöka hennes galleri och kanske få med något hem med själ och hjärta i, som man blir glad och inspirerad av att se på). Ett av rummen stod på uppvärmning åt mig - sedär - några kalla kvardrat som värmts för min skull - nu har jag tärt på naturen. Men det glädjer mig att se att folk inte håller alla kvadrat varma hela tiden utan reflexion. Hur som helst, det blev inte sådär jättevarmt, men jag byggde ett bo, innerst mitt sidenlakan, sedan tjockt täcke, yllefilt, och uppe vid huvudet fleecefilt. Inne i mitt bo blev det varmt och gott. Mössan fick vara på. Det lärde jag mig när jag var i Nepal i januari 2007. Där har man ingen värme alls i husen och temperaturen går ner till minusgrader. Varje kväll blev det tjockt underställ, mössa, socker, vantar och massor av lager med filtar och vadderade täcken. Funkar bra. Det hemska är bara stunden när man ska gå upp ur sängen. Men vi tål ju så mycket mer än vi utsätter oss för, eller hur?

Idag bär det vidare, nu stiger solen därute över vidderna och hilmen är rosa i horisonten. Ustiken från Evas gård är vid och öppen och jag tror det blir en fin vandrar dag. Mycket mer kyla än nu kommer jag inte klara. Min utrustning är gjord för höst. I dag är den fem minusgrader. På tisdagkväll kommer kära Alli ner och på onsdag vandrar hon med mig från Simrishamn till Kivik. Det ska bli härligt och jag ser fram emot många fina långa samtal under vår vandrardag.

Tack för natthärbärge Eva och tack för det mycket fina samtalet!

Jag kommer tillbaka hit till Eva, det vet jag redan./Loll

PS fortfarande 6 dagar kvar att skriva på klimatuppropet! Klicka på länken till höger.

22 november 2008

Dag 53






Det känns konstigt. Jag har haft på mig en klänning för första gången sedan jag lämnade Stockholm den 1 oktober. Har sett mig om i Ystad med anledning av filmprojektet, fått kött på miljöer där personer rört sig, som enbart funnits i min fantasi innan. Det är kul att se att min fantasi och verkligheten legat mycket nära varandra. Husen där huvudpersonen bor kändes dock mycket "snällare" än jag tänkt mig. Och området var mindre. Det om det. Blev bjuden på fika av en journalist på Ystads Allehanda på Hartmans. Vi hade ett långt och intressant samtal om min vandring och det här med hur man nu ser på livet och vad man har det till och vilkens slags livvstil man valt eller kanske snarare hamnat i....Foten vilar, det känns faktiskt bättre av att jag inte utsatt den för några milavandringar. Kajs mamma har stickat jättefina raggsockar åt mig, varma med fina höga randiga skaft som går upp på hela vaden. Dom gillar mina vandrarfötter skarpt, otroligt snygga är de också. TACK TACK TACK! Det är faktiskt det första paret raggsockor någon stickat åt mig i vuxen ålder. Nere på stranden idag kunde man se fotspår i sand och snö, medan solen glittrade över öppet men stilla hav. Vågor som försiktigt smekte strandkanten. Klar kall luft och nästan ingen vind. Badorter "off season" är mycket inbjudande. Jag tror inte jag skulle fått samma underbara känsla av att gå där en överbefolkad sommardag med stranden full av badare och stoj och sollapande.... Nu ska jag äta rågbröd med rökt makrill och dricka kaffe! Söker boende i Borrby eller dess närhet imorgonkväll...nån som vet nån - som vanligt RING!

21 november 2008

Dag 52









Yahupp! Nu är jag i Ystad i ett snöigt Skåne. Den kom och virvlade igår kväll, men föregicks av en rejäl åsksmäll. Vädret är det ingen ordning på. I dag ligger i alla fall skåne höljt i ett vitt pudertäcke, vägarna är hala och det är omväxlande blått och snöfall. Har haft det mycket trevligt hom min bloggvän och hennes lilla taxbebis. Det blev en uppesittarkväll efter god middag med långa samtal. Sov gott i eget rum under takåsen. Foten är inte på min sida. Tån är svullen förutom vristen, det gör helt enkelt rejält ont när jag går. MEN nu stannar jag i Ystad och vilar över helgen. På söndag går jag vidare! Tisdag kväll ska jag vara framme i Simrishamn, för då kommer Alli och joinar. Hon är min sko och överhuvudtaget största sponsor under denna resa, förutom en av mina allra godaste vänner. Alli går med till Kivik. Det ska bli så trevligt med sällskap igen under själva vandrandet. Hur tog jag mig då till Ystad på min fot, jo med lift. Jag erkänner. Det var en husbocksinspektör hos min vän, och han skulle denna vägen så jag hoppade helt sonika in. Men borträknat från denna samåkning, så är jag nu uppe i 96 mil. Vandrade mil. Det är 1296000 steg. Snart 1,3 miljoner steg alltså. Och ja..jag erkänner. Kaj kommer ner. Med min gitarr, och en klänning. Det är väl ett sorts uttryck för fåfänga efter 52 dagar i samma kläder. Och ett sorts uttryck för längtan efter musiken, och min egen älskade Martingura. Och så avslutningsvis för dagen, stort tack kära bloggvän Peace in Mind, det var mycket trevligt och roligt att träffa dig, att få så mycket tid att prata om viktiga saker, dela tankar och funderingar. Du har funnit en gudabenådad plats att leva på./Loll






Peace in Mind och taxbebis

20 november 2008

Dag 51




Howdy! Idag kändes det som jag gick över den skånska prärien, det blåste så jag nästa for ut i vägbanan, men sen kom regnet, det var som om nån spolade med med vattenslang från ena sidan, och rakt ner i skorna bland annat. Näe, det här vädret går inte att klä sig mot, hur man än försöker...vet inte hur de kläderna skulle se ut... Nu ska det tydligen bli kallt, vi får väl se hur jag tacklar det. Stormarna och ovädren här går inte att tackla, den saken är klar. Det är bara att gå på ren vilja som gäller, strumpor på händerna när vantarna är dyngsura, klafsa fram i sjöarna i skorna så länge man orkar. Nu är det varm brasa som gäller hemma hos min bloggkompis som bor i en liten by utanför Skurup. Det känns skönt att sitta inne och titta ut på ovädren, och det gjorde det igår också hemma hos Blomkvist i Smygehuk där det rasade en helt galen storm runt husknutarna. Radio Stockholm ringde och uppdaterade sig på läget i morse. Vi snackade lite i etern om matförgiftningen, kul med engagerade programledare på radio som vågar tycka saker! Heja Mia! Jag börjar bli trött i kroppen, närmar mig 100 mil. Det är säkert något mentalt också att passera sånt som 50 dagar, 1 miljon steg, och som sagt, snart 100 mil. Eller också är det helt enkelt så att en fembarnsmorsa på 51 med stukad fot och risig rygg börjar ha gjort sitt.... Klimatuppropet kan man skriva på i 10 dagar till, så jag ska försöka hålla ut, kämpa på. Varje gång jag sovit ut och kläder och skor torkat så hittar jag ju lite ny energi. Mycket också tack vare alla er som mailar, kommenterar och skickar fina SMS. Tack alla, vi ska fixa ett fint klot tillsammans, eller hur?/Loll
Förresten, om nåra år kommer jag att bo på landet, den saken är klar, efter så här mycket land i sikte är jag övertygad om det som blott varit en längtan tidigare. Och så har jag ju funnit en man som vill flytta med, gör ju saken lättare! Drömmen är ett litet alternativt vandrarhem där det sker lite annan verksamhet också, en plats där trötta själar finner frid och hittar ny energi.


19 november 2008

Dag 50

Hej alla bloggläsare, såväl positiva som kritiska. Jag välkomnar debatt på denna sida, och har aldrig raderat en enda kommentar, anonym eller icke. Det är bara det att de första kritiska har kommit först nu.  Jag bemöter er alla med kärlek, du som vill skratta när klimatbluffen är avslöjad: Jag hoppas att du finner något att skratta åt i nuet i stället, tillsammans med någon som du gillar, åt något som är genuint roligt, sådana skratt som man mår gott av. Skadeglädje är sällan något som bringar lycka, aldrig, oavsett vem eller vad man skrattar åt. Att skratta åt människor som engagerar sig för något de tror på som är tillgodo för andra också låter i mina öron inte som något upplyftande för själen.

Jag har inte startat en bojkott, jag har sagt att jag inte tänker handla på en matkedja som förgiftar mat. Vill någon starta en bojkott, fritt fram för mig. Jag finner det bara absurt att slänga mat när vi har uteliggare, man kan ju i så fall ge maten till Stadsmissions soppkök som ju nyttjas i varenda stad av hungriga människor. Jag finner det helt absurt att dessutom förgifta den. I Björnekulla församling berättade prästen att fattigdomen är stor, det kommer ofta människor till kyrkan och får mat, varför man har portioner infrysta och ger bort. Uppenbarligen finns behovet. Den som har vandrat på Stockholms gator ser det ju med egna ögon. Du som inte tror att det är så, just dig lovar jag att hålla min dörr öppen för om du nån gång skulle hamna i nöd. Du är välkommen till mitt bord och dela mina måltider. Bara så du vet att någon tar emot dig om du skulle hamna utanför.

Annars då? Jo, jag har tagit farväl av Irma, hon tog tåget hem till Stockholm och jag vandrade vidare, evigt tacksam Andreas och Daniel Shiano på Horizont en underbar middag och sömn i den härligaste av sängar. Den långa promenaden i det usla vädret satte sina spår. I dag har jag tagit det lugnare och promenerat efter havet - ånyo i regn dessvärre - till Smygehuk. Sitter just nu och bloggar hos SpuntBlommans bror Hasse Blomkvist. Har fått en supergod köttfärssås och ska sova lilla Ellens utdragssäng. Ute rasar en ruggig storm och jag är evigt tacksam över att sitta inomhus med en skön värmande brasa i blickfånget. Min fot håller på att spåra ur. Vristen svullnar när jag använder den, och tyvärr, tån också för jag kompenserar på något sätt när jag går. Vet inte riktigt hur det ska gå, men det visar sig. Imorrn ger jag mig en bit inåt landet, till en bloggkompis lilla by för övernattning. Sedan bär det av mot Ystad. Där ska jag reka filmmanus. Äntligen! Tack familjen Blomkvist för att jag fick komma, kul att träffa både Ellen, Hanna, farmor Ulla, Hasse, hunden Ella och katten Molly. /Loll  

Sist men inte minst, speciellt till er nya följare: Skriv på Klimatuppropet, klicka på länken till höger! Några dagar kvar ännu och sprid till era vänner.

18 november 2008

Dag 49

Jag och Irma har segrat över regnet i Bodarp !


Dessert på Horizonts restaurang .

Jahupp! Sov gott i natt hos Katti Åkerlind och hennes dotter två trappor under Edde. Det var trevligt, och dessutom konstaterade vi att vi faktiskt hade träffats på en middag förra påsken... Lilla Elsa döpte hästar och Katti lyssnade in nya musikkompileringen från jobbet, allas städfavoriter på en och samma platta. Nästan alla låtar föll även mig på läppen, i alla fall som städentusiasmerare. Gick upp i ottan, mötte min kära kusin Irma på Malmö Central vi sju och sedan styrde vi kosan mot Trelleborg. Stormar och regn förföljde oss hela vägen till den rara kullen med ett par hus och kyra vid namn Bosarp. Där sprack himlen upp och solen spred sitt varma och färgstarka sken över slätterna och oss. Efter att ha bytt de sjölika skorna och strumporna vid kyrkan vandrade vi vidare. Ytterligare ett oväder gick loss men det for hastigt förbi och utomordentligt trötta stapplade vi in på Hotell Horizont där Andreas och hans bror sponsrade på både hotell och middag på restaurangen. Nu sitter jag och bloggar mätt och stinn av en obeskrivligt njutbar måltid i receptionen. Har ni vägarna förbi Trelleborg så missa inte en måltid här!!!!! Hamngatan 9 är adressen. Blev också ifatt körda av Trelleborgs Allehanda för en intervju och när vi satt och gömde oss för de värsta skurarna i Vellinge ringde Sydsvenska Dagbladet och ville göra ett inslag. Benen är stumma efter 3.7 sju mils vandring, Irmas med vill jag lova, hon ligger uppe på rummet och vilar höfterna så hon ska kunna halta till bussen hem i morgon. Hon har gjort en actors studio säger hon (eller vad det nu kallades som hon sa), i hur det känns att vara en gammal dam med höftvärk. Jag har sett henne in action. Hon kan leverera en trovärdig gestaltning av en sådan roll i sömnen. Jag lovar! I morrn drar jag vidare. Vet inte riktigt vart, det beror på natthärbärge...Vandraren börjar bli bekväm, vill veta var hon ska sova. Pax et bonum/Loll

17 november 2008

BTW

När jag hörde om Lidel som lagt gift i maten dom kastar så att uteliggarna inte ska röra till soporna så kände jag antagligen exakt samma sak som ni andra med hjärta och hjärna. Jag sätter aldrig min fot där igen. Det spelar ingen roll om dom ber om ursäkt och avskedar den/de som gjorde det. Det är ett grundläggande fel i hela systemet om ens en sådan sak kan förekomma. Överhuvudtaget: GE BORT maten i stället, vi slänger ju tonvis med käk. DET är inte ok. Låt behövande komma och hämta det som ska kastas om de är hungriga. Eftersom vi skapat ett samhälle med uteliggare så får vi väl ta hand om dem?

Sen ett stort tack till Edde, vars bord och hem jag fick dela på vägen. Nu ska jag leta rätt på Turistbyrån och kolla upp trevligaste och närmaste vägen till Trelleborg. Det är långt, och det lär fortsätta regna en del....så en väg med möjliga stopp blir bra./Loll

Dag 48 Malmö Stadsbibliotek

Al - Rawdah kebab på St Knuts väg tog emot mej så här när jag bad att få värma mej !

Jag är en lyckligt lottad människa, det har jag för länge sedan listat ut. Jag är så rik som en männsika kan vara, det har jag också sedan länge insett. Jag behöver bara det allra nödvändigaste, mat och tak över huvudet. Jag behöver lite kläder. Men det jag inte under några omständigheter skulle klara mig utan är mina kära barn, mina fina vänner och nu, även den man jag älskar. Närheten, kärleken, som är livets drivkraft. Det var det som for genom mitt huvud när jag i dag vandrade genom Sveriges tredje största stad, Malmö för att hitta biblan och blogga lite.
Sofia på sofiakonst i Åkarp.

I går vandrade jag längs mycket bra cykelleder från Lund till Malmö, men jag råkade ut för hagelstormar. Dök in på Sofiakonst, hos Sofia och hennes bror som har en verkstad och galleri i Åkarp. Där fick jag värmande te och kunde vänta ut stormen. Tack snälla för det!
Sedan fortsatte jag och när nästa oväder kom stod jag utanför biblan i Bjurlöv. Den var egentligen stängd men Bjurlövs konstförening hade vernissage. Fick mig därför en vilopaus, vernissagetitt och trevlig pratstund med Sven från konstföreningen och hans vän. Gamla sossar som Sven själv sa, och om Miljöpartiet var lite mera praktiskt hade han röstat på dom... Det var ett mycket trevligt stopp på vandringen.
Ganska trött kom jag fram till St Knutsvägen där jag skulle bo hos min kompis Edde, som flyttade ner från Stockholm för drygt ett år sedan. Han var inte hemma, men på Kebaben mitt emot, Al-Rawdah, bjöds jag på varm soppa och nybakat bröd i väntan på att min värd skulle komma hem. TACK snälla ni!!! Nu till något som är lite skumt, om för att inte säga egentligen omöjligt. Jag ska ju stanna ytterligare en natt här i Malmö, vila foten lite (den är bättre!) och invänta min kusin, Irma Schultz, som kommer ner med tåg i morgon bitti för att vandra med mig till Trelleborg. Edde har åkt iväg till Oslo på jobb så jag behövde ett härbärge till. Via kompisars kompisar fick jag ett namn och ett telefonnummer till en Katti. Och vet ni vad? Hon bor i samma trapphus som Edde, två trappor ner... vad är oddsen???? Det är när sånt där händer som man förstår att det faktiskt går att vinna på lotto ibland.
Resten av dagen ska vandraren strosa runt utan rygga i Malmö. Det är så otroligt lätt att gå, och min rygg känns så rak och hållningen helt annorlunda. Den förändring jag gått igenom har alltså satt sig även i hela kroppen. Härligt va? Önskar er alla samma sol som lyser på mig i Malmö idag.
Pax/Loll

16 november 2008

Dag 47 - morgon

Hemma hos "Lille"John, som han kallas i släkten för både hans pappa och farfar också hade samma namn, har jag sovit som en sten. Tog mig hem mitt i natten med Johns GPS från norra Lund till Södra Lund. Det tog en timme. Det var en ny erfarenhet för vandraren. Både GPS och nattvandring. Jag hade lite telefonsupport från Kaj också. Det var rätt ensamt därute - är det inga som partajar i Lund en lördagkväll? Annat är det hemma på Bondegatan, där partajas det var och varannan natt, oavsett veckodag. Så det. Så, nu har jag varit på vägarna i 47 dagar. Det känns som om det börjar bli dags att sammanfatta något.

Hur känns det?
Jo tack, det känns bra. Jag har vant mig vid ett helt annat tempo, jag har inte tittat i en kalender sedan den 1 oktober när jag lämnade Stockholm. Jag tittar på ljuset och inte på klockan. Jag har starka ben inser jag, mycket starkare än jag trodde. Men det som är slående, fullständigt, är att ryggen håller. Den känns stark, energisk, den bär både ryggsäck och mig. Det känns som om det fallit ur vissa onödiga stenar jag burit omkring på. Jag bär verkligen bara med mig det allra nödvändigaste, det jag behöver. Jag låter tankar komma om dom vill. Censurerar inget, ifrågasätter heller inte när det är alldeles tomt. Jag bara är.

Tankarna jag tänker handlar mycket om hur vi lever. "Jag har inte tid" "Det är så mycket nu" "Jag hinner inte" "Jag måste jobba mer" "Jag måste tjäna mera pengar"" Jag måste köpa det och det och det" "Jag måste" "Jag måste""JAG MÅSTE"......och sen...
Jag borde, om inte, jag ska sen, usch vad jag är dålig som inte gjort det än, jag skulle ringt, jag skulle sagt, jag borde, jag ska, jag skulle, imorgon, nästa vecka, om ett år...OM ETT ÅR.... och sen...

Vi lever i måsten och skuld, ursäktande, stressande, vi ser på tiden som om den är en kaka, vi försöker göra klassikern, både äta den och ha den kvar...men den tar slut, varje steg vi tar närmar vi oss den sista smulan av kakan.

Vad händer om man slutar se på tiden som en kaka?
Om man börjar tänka på den som en oändlighet?
Om man låter hjärtat styra?
Om man börjar värdesätta valet man har i varje närvarande sekund?

Nu står jag här i vägskälet.
I min hand har jag nuet. Jag kan välja att se det fantastiska här, just nu, i vägskälet, två möjligheter framför mig. Jag njuter av tanken. Två fantastiska vägar, oavsett vilken jag tar så väntar ytterligare ett nu, ett nytt äventyr.

Jag kan välja att se svårigheten. Hur ska jag veta vilket som är den bästa vägen? Tänk om jag missar något om jag går åt vänster? Tänk om det väntar något obehagligt åt höger?

Valet är mitt, valet är ditt. I varje sekund väljer vi hur vi vill betrakta det som händer oss.

Jag har bestämt mig. Jag ska försöka betrakta hela livet som en möjlighet, steg för steg, nu för nu. Jag ska försöka släppa tiden som begrepp och vara i oändligheten. Där finns nämligen inga begränsningar. Där konkurrerar inget. Där blir varje plus ett plus till. Minustecknet är avskaffat i min oändliga värld. Och valet handlar enbart om möjligheter!

Dags att packa ihop och gå till Malmö!
Rapport kommer.
Er vandrar i Skåne/Loll

15 november 2008

Dag 46




Upp för nipan . . .



Nerför !


Havsleden




Havsleden

Jag lämnade Björnekulla och lyckades RAMLA i leran!!!!. Stukade foten, men stapplade envist vidare i regn och storm till Helsingborg. Jag fick en mycket trevlig kväll hos Ulla-Britt och hennes man. Vi åt köttbullar med lingonsylt och spelade lite gitarr. Jag testade ett par, en Bohlin och en blåmålad Landola. Och Ulla-Britt sjöng ett par fina sånger för mig. Eget rum och en härlig dusch och vandraren vaknade i toppform. Med foten fortfarande svullen gav jag mig av mot Landskrona. Ringde jourhavande präst för att kolla om natthärbärge där, och vi kom överens om att jag skulle dyka in i kapellet i Borstahusen där hon skulle finnas på eftermiddagen. Hittade havsleden som var en helt underbar sträcka vid kusten, alldeles nära havet. Mycket vind i regncapen som vanligt, men bara några få droppar. Vädret var på min sida. MEN, framme i Borstahuset visade det sig att ingen kunde låta mig stanna, för mycket inbrott, och automatiska larm satte stopp för det. Klockan var redan sent och 5 timmars vandring på stukade foten var nog för denna dag. En ung man från Färöarna som studerade till präst erbjöd mig skjuts till Lund, och med den foten nappade jag för där har jag ytterligare en kusin till mamma, John. Så nu sitter jag och bloggar hos hans flickvän Helen, och det lagas italiensk fiskgryta och det står ett mycket gott glas rött vin bredvid mig på bordet: Alamos, testa det! Imorgon blir det Malmö: och det komiska i Malmö stoppet ska jag snart berätta om./vi hörs igen! Loll Ps I Borstahusen fick jag full laddning av bandage!


Helsingborg 11 grader hård vind !



Hösthav !
Råå på väg mot Borstahusen och Landskrona

14 november 2008

Dag 45 tillägg

Denna vrickade vandrarfot söker vila över natten lördag till söndag . Ring om du har ett tips !!!

Dag 45

Björnekulla Åstorp

Jag ser ut över Söderåsen och Hallandsåsen, eller rättare sagt, skulle gjort det om inte alltihop var höljt i tunga täta gråa regnmoln. Det blåser droppar omkring och vinden är mer än lovligt frisk, stormartad skulle jag nog kunna drista mig till att säga och jag har en dryg vandring på 2,5 mil framför mig innan jag når dagens mål, Helsingborg.

Natten har jag spenderat i Prästgården i Västra Broby - Björnekulla församling i Åstorp. Nu blev det rätt! Komminister Britt-Marie och kyrkoherde Pierre hade ställt i ordning så fint åt mig och en köttgryta med ris stod på tining i köket. Sov som en stock på soffan och har fått i mig en ordentlig frukost. Nu lånar jag datorn på Pastorexpeditionen i Britt-Maries rum. Ska försöka surfa fram absolut bästa vägen till H-borg eftersom vädret är så uselt. Varken trafik eller vind o regn är att tas med en sån här dag. Men vandraren är envis som ....
Förresten måste jag göra en korrigering! Det stod i Helsingborgs Dagblad - Båstaddelen att jag kommer från Östermalm. Jag vet att det nog är kortast sträcka i hela Sverige mellan Båstad och Östermalm, men jag vill tydligt tala om att det är Södermalm jag kommer ifrån och ingen annanstans. Ba så ni vet!/vi hörs igen, antagligen hör ni av en blöt vandrare på en bibla i Helsingborg eller nåt sånt/Loll PS även här i församlingen har man lovat att göra ett ryck med namninsamlingen till Klimatuppropet! Bra va!

13 november 2008

Dag 44 fortsättning

Vandraren har nya skor ! Tack Alli !

Det blev inte Jonstorp, där var både kyrkoherde och diakon sjukskrivna så det kunde inte ta emot vandraren....krya på er! Jag införskaffade med hjälp av Alli nya skor i Ängelholm och fortsatte därför mot Åstorp via Ausås. Tack kära Alli för all support under vägen, och tack Pirkko som förutom husrum, ljuvlig mat, intressanta historier om hennes liv som sjuksköterska i allt från Eritrea till Afganistan också såg till att jag fick fylla på skavsårplåsterbehållaren.
Har just kommit fram till Åstorp och bloggar från biblioteket där. Förutom busskurer så är ju bibliotek något fantastiskt som finns på de flesta orter i Sverige. Värme, datorer, toaletter, tidningar, vatten, litteratur. Jag tar det i nämnd ordning som det drar för en som ligger ute på vägarna som jag. Annars skulle det nog vara litteraturen och tidningarna som kom först. När jag passerade Ausås slog jag följe med Gunn-Britt en liten bit på hennes dagliga promenad. En mycket trevlig dam vars far en gång drivit möllan som syntes på åsen. En liten vacker ort. Vi fick ett trivsamt samtal och jag passerade också en plantskola där fortfarande vackra färger förgyllde hösten. Rosor i blom strosade jag också förbi. Tog faktiskt av mig och gick i bara underställströjan tills det började regna lite småskurar igen. Dagens vandring har varit fin, ända tills jag var en kilometer utanför Åstorp. Där fastnade jag bland motorvägar som korsade varandra och jag lyckades tappa min randiga mössa. Men aldrig att jag skulle lämna den! Jag vände om och tog mig ytterligare en gång över alla korsningar med långtradare vinande om öronen tills mössan var på plats igen och jag forscerade en lerig åker med mina nya vattentäta skor tills jag nådde en normal väg för fotgängare. Skorna har hållit måttet, inga skavsår och ingen väta in. Lovar gott!!! Nu ska jag leta upp prästgården och kyrkoherden Pierre som lovat mig härbärge för natten. Mässa klockan 18 och samtal om att vara mamma till sin mamma efter det. Jag tänker delta i bägge. Och jag tänker kolla hur det står till med namninsamlandet till Klimatuppropet. Hörs igen!/Loll

Dag 44

Pirkkos hembakade surbröd


Change of plan, jag har ju slitit ut ett par skor, det blir att skaffa nya i Ängelholm och sedan vandrar jag vidare mot nästa stopp Jonstorp för natten. Har sovit som en sten i Pirkkos uthyrningsrum och nu är jag i full färd med riktigt kaffe!!! (espresso) och frukost.Tack för ett toppenstopp Pirkko! Surdegsbrödet ska jag maila hem receptet på och sedan baka själv.
Snart börjar skojakten. Återkommer senare!/Loll

12 november 2008

Dag 43

Hej då Halland !

Nu sitter jag och bloggar hos Pirkko Uro i Vejbystrand, ytterligare en mamma till en av mina vänner! Här har jag varit förut så det känns nästan som att komma hem. Natten igår tillbringade jag hos Eva Dahlberg som jag träffade på Särö, vi åt massor, pratade länge, om både klimat och musik och annat väsentligt i livet. Ett mycket härligt stopp! Tack Eva!

Hon skickade mig också vidare för frukost hemma hos Bengt E Nilsson och hans fru Lena från Visans vänner där också Eva är engagerad. Sill och ägg och älgkorv och mycket annat gott laddade jag med inför dagens vandring. Grannen Claes-Göran Turesson tittade in och vi hade ett mycket intressant och givande samtal över frukostbordet. Han hade sett ett program på TV som beskrev vad som händer om värmen fortsätter stiga på jorden, om hundra år är vi männsikor väck... Kom också in på det här med hur man reagerar när man närmar sig en katastrof. Den ena varianten är att strunta i allt och bara tänka på nuet, den andra är att försöka göra så gott man kan och kämpa för överlevnad. Som ni förstår tillhör jag den senare sorten. Har man barn borde man göra det, men har politker och makthavare barn och barnbarn kan man undra??? Jag fick också frågan hur jag tänker när jag lever av det andra ger, men inte betalar. Jag utforskar väl medmänskligheten kan man säga, plus att jag tänker att ett samtal, lite bra energi, inspiration eller en trudelutt på en gitarr kan vara ett bra utbyte mot ett mål mat man ändå lagat för mycket eller en soffa i ett ändå uppvärmt rum.

Mätt och belåten tog jag på rekommendation en omväg till Vejbystrand. Vandrade mot Östra Karup där jag träffade på Maj-Lis Ahlqvist som lånade ut toa, bjöd på äpple och berättade om trakten och kyrkan för mig. Tornet hade rasat tex...och tjuvar hade bott uppåt vägen på en plats numera döpt till Tjuvhult. Och på Postriddarens väg har Birgitta med flera kända personer passerat förbi genom århundradena. Maj-Lis fick alla mina kvarvarande namninsamlingslappar till Klimatuppropet och lovade att ta tag i insamlingen av namn i församlingen. Det rustades för öppet hus just idag så det var ju mycket lägligt att samla namn kan man säga!!
Det blev en fin vandring upp över Hallandsåsen, t o m lite sol idag. Strax innan Vejbystrand kom tyvärr regnet och vinden tilltog igen. Men jag börjar bli van. Har dock fått ett rejält problem. Ett par av mina skor, de skönaste, är utslitna. Höll på att få skavsår idag under höger trampdyna och när jag tog av mig för att sätta på skavsårsplåster insåg jag att skon var nedsliten inuti. SÅ HÄR KOMMER EN SPONSRINGSEFTERLYSNING: JAG MÅSTE SKAFFA ETT PAR BRA SKOR TILL, NÅGON SOM ÄR SUGEN DÄR UTE? KONTAKTA MIG I SÅ FALL OMGÅENDE. OBS - DET FUNKAR DESSVÄRRE INTE MED BEGAGNADE SKOR, JAG MÅSTE PRÖVA UT SÅDANA SOM PASSAR..... Nu står Pirkko och kokar en alldeles underbar soppa full av grönsaker och jag har druckit varmt te och vilar mina trötta ben och fötter. Vi hörs igen!/Loll


Soppkok hos Pirkko i Vejbystrand

11 november 2008

Dag 42

Vandraren med Sebastian , Jimmy och Pierre på radio Båstad

Halloj! Sitter på redaktionen för Radio Båstad och bloggar. Har just medverkat direkt i Splash med Sebastian, Jimmy och Pierre. De ville vara snälla och bjuda på svartsoppa, men det var inte min melodi (inte deras heller kan jag meddela) men sköna killar som verkar ha roligt i studion! Dagen bjöd en vandring i mestadels regn, men jag letade mig ner och gick en lång bit efter den vackra stranden mellan Mellybstrand och Båstad. Havet på hösten har något alldeles speciellt. Det är mäktigt. När regnet började piska igen och krypa in genom mina kläder och skor sökte jag mig uppåt och på Kustvägen hann Radio Kristianstad i fatt mig och sände direkt. Det blev en riktigt mediadag av detta för strax därefter så hörde Helsingborgs Dagblad av sig (Borås) och gjorde en intervju. Idag har jag varit rätt kall måste jag medge och att komma in i den här varma studion och få kaffe var helt underbart. Lika underbart som att ta av blöta strumpor och skor och byta till de torra. Jag hoppas på lite bättre väder imorgon när jag ger mig av mot Ängelholm. Vandringen tar mig vidare mot nya platser, nya människor, nya tankar. Jag längtar efter mina barn och mitt barnbarn och min kärlek, men jag känner att allt jag kommer att få med mig hem från den här vandringen kommer att vara alla inblandade till godo! Och ytterligare ett stort tack till underbara Tuttan där jag bodde i natt. Det var som att få låna nån annans mamma för en stund och låtsas att det var min! Håll ut och kämpa för skogen i Hökafälten. Den var vacker att vandra i och kändes som om den skulle vara precis just där den är./Loll

Morgonblogg i Mellbystrand

Det har regnat hela natten, jag har hört smattret mot det lilla stugtaket. Ljudet av regn, det är vackert på ett vemodigt sätt. Den här vandringen jag gör är vacker, ibland också på ett vemodigt sätt. När jag ser allt det här vackra som finns i vårt land, när jag möter alla dessa fina människor som bebor det, är det vackert. Som den dubbla regnbågen över regnvåt asfalt, eller soluppgången i havet, eller gulgröna fält som böljar i vindarna, vidsträckta slätter, djupa skogar, höstlöv som virvlar i höstklar luft och lyfter och seglar bort, sedan landar på en ny plats. Som alla öppna dörrar jag gått in genom, alla fina samtal, alla tankar jag fått dela, alla liv jag berörts av, all den längtan jag sett i människor efter det goda, det äkta, det som livet egentligen handlar om.
Det är vemodigt när jag tänker på att vi inte förmår vårda allt detta och ta hand om varandra.

Det är egentligen lättare att välja en god väg i livet, om man börjar så känner man det ganska snabbt. För man mår mycket bättre. Om jag väljer att vara generös och vänlig mot alla jag möter, även mot den som tränger sig i kön, den ilskna bilisten som tutar, den som slår igen dörren framför mig så händer det något. Man hamnar liksom på en annan nivå. Man kan ta den där energin som skulle spillts på irritation och ilska och göra något roligt, något lätt istället. Det valet att inte gå med i de negativa energierna kan förändra det mesta. Pröva idag!
Kram/Loll

10 november 2008

Dag 40 - 41 1 miljon steg!

Hej vad det går!
Var utan dator igår så här kommer lite rapport från senaste två dagarna! Efter Asige, och med en sådan fin glasljushållare med mitt namn ingraverat från Lisbeth och proteinkosttillskott från hennes svärson Kenneth i bagaget, tog jag mig till Halmstad och där fick jag bo hos Jonas Svensson. Kompis till Åsa som gick med till Älvsjö dag 1. Kul! Han jobbar med miljö, så vi hann i alla fall prata lite grann innan han skulle med tåget till Stockholm för arbete. En gitarr hade han också så jag bjöd på en låt medan han fixade till en riktigt god middag med lax från laxomaten. Vad är nu detta? Jo en butik med självshopping, där man handlar på kort och tar vad man vill ha. Ett slags slutet system - spejsat för en Stockholmare som mig! Tvättade kläder gjorde jag också, och eftersom Kaj tog sig ner och gav mig en varmare jacka under helgen, så kände jag mig rustad för dagens vandring.

OCH det var en rackarns tur att jag fått bättre jacka, för jag hamnade i en slags tromb! på väg mot Mellbystrand. Himlen färgades gul och grå och hagel och regn komm flygandes med riktiga stormvindar. Träden nästan la sig ner i byarna. Riktigt läskigt! som tur var så var jag precis vid en skola där jag gick in och sökte skydd. Men sedan lyste solen på mig nästan hela vägen. Nu sitter jag hos Tuttan i Mellbystrand och bloggar, här har jag fått pannkaka, laxpate, glass och äpplen med kanel, fotbad, dusch och sedan väntar en liten stuga med en skön säng på mig! Här bor förutom Tuttan också taxen Pelle, en glad filur! Glad är jag också för att filmprojektet jag är involverad i har fått klartecken i dag från filminstitutet. Det innebär att jag måste sätta igång att skriva väldigt snart. Och det ska lösas, precis som allt annat. Kan också berätta att jag idag vandrat efter Ginstleden, dvs cykelleden som följer kusten. Mycket bra vandrarled också. Vi gott mod, lite ömma fötter och nu mina vänner kan jag meddela att jag har gått 1 miljon steg!/Hörs igen! Loll



Min fina gåva från Lisbeth Carlsson







Kenneth stoppar mina fickor fulla med proteinpulver

PS nu får ni göra ett ryck för namninsamlingen till Klimatuppropet, det är bara 20 dagar kvar! Gå in på hemsidan - se höger vid länkar - och skriv ut några listor och FYLL med namn, eller skicka vidare länken så att folk kan skriva på via nätet...




08 november 2008

Dag 39


Lisbeths glasverkstad






Kjell och Lisbeth Carlsson



Nu bloggar jag från Lisbeth och Kjell Carlssons lilla kontor i huset på Ekekullen i Semb utanför Asige. Under loftet där jag bor har Lisbeth en glasverkstad, där hon tillverkar otroligt vackra skålar och fat av glas i vackra mönster. Bilder kommer! Har ni vägarna förbi så ska ni titta in och kanske göra ett eller annat fynd. Generositeten är som vanligt STOR, jag kan inte sluta förvånas över alla fantastiska människor jag möter under denna vandring. Har rört mig i trakten idag, till fots så klart, hittat en charkuteri och gjort ett besök i den lilla lanthandeln som nästa vecka slår igen efter att ha varit igång sedan 1927. Lanthandeln har kvar sin gamla köpmandisk, och burkar och affischer från förr. Ett titt in i gammal historia....I morgon vandrar jag vidare mot Halmstad. Hoppas på att kunna ta vägen om Steningen, där jag var och sjöng på visfestival för ett par år sedan. En gudomligt vacker plats. Vi hörs snart igen!/Loll



Kristinas Lanthandel




Dag 38

Kyrkans Hus i Falkenberg



En rask vandring från Falkenberg och natthärberget på Kyrkans Hus. Regntunga skyar men jag hittade Hallandsleden som tog mig en annan väg än den mest trafikerade. Jag börjar bli trött på tung trafik och inga vägrenar i kombination. Hittade Hallandsleden gjorde däremot inte Mats och Leif från tidningen Hemmets Veckotidning trots GPS. De borde kanske gjort som jag, fotvandrat efter en karta. Hur som helst, fotografering vid Eftra Kyrka och sedan lunch och intervju. Lunch blev jag bjuden på och det var inte vilken som helst, utan världens godaste Ceasarsallad på lax från ja: just det: Laxbutiken. Mumfillibabba. Senare angjorde jag nästa stopp. Semb utanför Asige och hos Anna i Varbergs bror, Kenneth med familj och svärföräldrar. /Loll


06 november 2008

Dag 37

Lydia , hennes mamma Anna och hunden Bernard



Lydia sköter om en trött vandrare





Live från Morup


Stormig västkust nära Falkenberg




Moving on !








Nu befinner jag mig på församlingsgården i Falkenberg. Blev just mycket fint mottagen av kyrkovaktmästaren här, Eilbert. Ett trevligt vilorum får jag disponera. Kyrkan har stora lokaler, bland annat ett gammalt tingshus där jag just lånar dator.
En dryg vandring var det från Varberg, mycket vacker men blåst och slutligen regn, sista biten på tungt trafikerad 90-väg utan ren och ungefär tre mil. Men klockan är inte mer än kvart i fyra, så bra marscherat om än på trötta ben. Gårdagen hos familjen Salenborn, Anna, Peter, Lydia och Lucas blev kanon. Det firades att Lucas klarat körkortet och dottern lydia praktiserade sin hemläxa på mig, ansiktsmassage och rengöring. Hon går på SPA-gymnasiet i Varberg. Två hundar ingick i hushållet där också. Nu har jag snart inga rädslor kvar att bota. Med Ebbes fyra vallhundar och sedan Salenborns två så är jag botad från hundskräcken. Tjoho! Det enda som är kvar är en rejäl segeltur i storm, sen ska väl jag kunna betitla mig den modigaste kvinnan i Norra Europa, eller i alla fall på Östra Södermalm. Jag har kommit på en sak, jag gillar bensinmackar, av det enkla skälet att där finns toaletter och nånstans att sitta och färskt vatten. Jag gillar också busskurer. Inte för att jag ska åka buss utan för att mitt i obyggden går det att hitta ett vindskydd och en bänk. Toppen för en vandrare. Halland är MYCKET vackert!!!! I morrn drar jag vidare och har fått sovplats i Asige....forts följer! Eder vandrare Loll - som snart kommer behöva varmare kläder, den saken är klar!












Bildöden igen !






05 november 2008

Tilllägg dag 36

Jo, jag får ofta några återkommande frågor: Är du inte rädd? (För bilar, människor, mörker etc) Hur orkar du? Vad tänker du på när du går?

Första frågan svarar jag bestämt nej på. Jag går med ryggan full av tillit förutom ombytet. Men jag önskar att ni bilister åtminstonde saktade ner och höll ut något när vägarna saknar ren.....

Andra frågan: jag vet inte, jag hittar ny energi varje dag, och benen o fötterna är med mig. Om det handlar om alla milavandringar på söder, i kombination med bra fötter, strumpor och skor eller bara ensvishet, det vet jag inte. Men varje morgon hittils jag vaknat har jag haft lust att gå vidare.

Tredje frågan: Allt och inget, tankarna virvlar fullständigt fritt, som poesi, jag suger in vad jag ser, ljud, dofter, färger, kyla, värme...allt blandas med ord som svävar fritt omkring. Stor lycka är vad det är.

Man kommer t ex på hur mycket det finns att vara tacksam över. Listan är mycket, mycket, mycket lång!

Jo, slutligen måste jag erkänna en sak, det finns något jag insett att jag konsumerar som attan under denna vandring. Mobiltelefonen! Dvs mitt telefonbolag gör sig just nu en FET hacka på mig. Skickar ju bilder, filmsnuttar, SMS, ringer, pratar med nära och kära... tidningar, radio, presumtiva övernattningsplatser osv....Så klart! Tänkte inte på det...
/Loll

Dag 36

Ebbes får


Ebbes hundar


Anna och Vidar



Margareta och Stig







Min mammas kusin Ebbe









Tjollahopp! Redan 5 november! Bloggar från biblan i Varberg. Har passerat Åsa, och sedan landat hos Ebbe, med fyra hundar och åtta kattor och massa får i Värö Backa. Det var ett mycket angenämt stopp, Ebbe med efternamnet Tuneld är jag nämligen släkt med. Han är kusin med min mamma. Det var andra gången i livet vi träffades, och vi fann att vi har mycket gemensamt, intresse för det enkla, att har roligt i livet och att musicera. Bara för att nämna lite. Ebbe introducerade mig också för Anna med familj, som jag ska stanna hos i natt i Varberg. När jag lämnade familjen Valeberg i Kungsbacka, hans jag upp av Anna, som jag träffade på Särö, och hennes son Vidar, de är så långt, de som vandrat med mig den kortaste biten, kanske 200 meter...sedan gav Vidar upp och ville till lekis. Lite längre bort på vägen stannade en bil, och någon hoppade ur och ropade : Vill du ha kaffe? Det ville jag. Margareta och hennes man Stig hade fyllt kaffekorgen och jag fick både godis, bullar, smörgås o kaffe! Vad gulligt av er - stort tack! Margareta hade följt min blogg sedan den 1 oktober då hon hörde ett inslag i programmet Rivstart som sänds på lokalradio i Götlaborgstraken. Så, efter en underbarts solig vandring, står jag här på bilblan i Varberg. Fin stad! Hoppas att få komma hit och sjunga nån gång - så som jag gjorde en liten snutt i Radio Halland( P4) idag, i programmet Konsekvens. Det verkar vara mycket musik i länet...har ju varit lite längre söder ut och norrut för den delen och sjungit. Men inte i Varberg. I morrn drar jag vidare efter vägarna mot Falkenberg! /Loll (lite yr ännu, men mest när jag ska upp och ner från sittande/liggande eller vänder mig om snabbt)