Dag 48 Malmö Stadsbibliotek

Al - Rawdah kebab på St Knuts väg tog emot mej så här när jag bad att få värma mej !

Jag är en lyckligt lottad människa, det har jag för länge sedan listat ut. Jag är så rik som en männsika kan vara, det har jag också sedan länge insett. Jag behöver bara det allra nödvändigaste, mat och tak över huvudet. Jag behöver lite kläder. Men det jag inte under några omständigheter skulle klara mig utan är mina kära barn, mina fina vänner och nu, även den man jag älskar. Närheten, kärleken, som är livets drivkraft. Det var det som for genom mitt huvud när jag i dag vandrade genom Sveriges tredje största stad, Malmö för att hitta biblan och blogga lite.

Sofia på sofiakonst i Åkarp.

I går vandrade jag längs mycket bra cykelleder från Lund till Malmö, men jag råkade ut för hagelstormar. Dök in på Sofiakonst, hos Sofia och hennes bror som har en verkstad och galleri i Åkarp. Där fick jag värmande te och kunde vänta ut stormen. Tack snälla för det!
Sedan fortsatte jag och när nästa oväder kom stod jag utanför biblan i Bjurlöv. Den var egentligen stängd men Bjurlövs konstförening hade vernissage. Fick mig därför en vilopaus, vernissagetitt och trevlig pratstund med Sven från konstföreningen och hans vän. Gamla sossar som Sven själv sa, och om Miljöpartiet var lite mera praktiskt hade han röstat på dom... Det var ett mycket trevligt stopp på vandringen.
Ganska trött kom jag fram till St Knutsvägen där jag skulle bo hos min kompis Edde, som flyttade ner från Stockholm för drygt ett år sedan. Han var inte hemma, men på Kebaben mitt emot, Al-Rawdah, bjöds jag på varm soppa och nybakat bröd i väntan på att min värd skulle komma hem. TACK snälla ni!!! Nu till något som är lite skumt, om för att inte säga egentligen omöjligt. Jag ska ju stanna ytterligare en natt här i Malmö, vila foten lite (den är bättre!) och invänta min kusin, Irma Schultz, som kommer ner med tåg i morgon bitti för att vandra med mig till Trelleborg. Edde har åkt iväg till Oslo på jobb så jag behövde ett härbärge till. Via kompisars kompisar fick jag ett namn och ett telefonnummer till en Katti. Och vet ni vad? Hon bor i samma trapphus som Edde, två trappor ner... vad är oddsen???? Det är när sånt där händer som man förstår att det faktiskt går att vinna på lotto ibland.
Resten av dagen ska vandraren strosa runt utan rygga i Malmö. Det är så otroligt lätt att gå, och min rygg känns så rak och hållningen helt annorlunda. Den förändring jag gått igenom har alltså satt sig även i hela kroppen. Härligt va? Önskar er alla samma sol som lyser på mig i Malmö idag.
Pax/Loll