Dag 47 - morgon

Hemma hos "Lille"John, som han kallas i släkten för både hans pappa och farfar också hade samma namn, har jag sovit som en sten. Tog mig hem mitt i natten med Johns GPS från norra Lund till Södra Lund. Det tog en timme. Det var en ny erfarenhet för vandraren. Både GPS och nattvandring. Jag hade lite telefonsupport från Kaj också. Det var rätt ensamt därute - är det inga som partajar i Lund en lördagkväll? Annat är det hemma på Bondegatan, där partajas det var och varannan natt, oavsett veckodag. Så det. Så, nu har jag varit på vägarna i 47 dagar. Det känns som om det börjar bli dags att sammanfatta något.

Hur känns det?
Jo tack, det känns bra. Jag har vant mig vid ett helt annat tempo, jag har inte tittat i en kalender sedan den 1 oktober när jag lämnade Stockholm. Jag tittar på ljuset och inte på klockan. Jag har starka ben inser jag, mycket starkare än jag trodde. Men det som är slående, fullständigt, är att ryggen håller. Den känns stark, energisk, den bär både ryggsäck och mig. Det känns som om det fallit ur vissa onödiga stenar jag burit omkring på. Jag bär verkligen bara med mig det allra nödvändigaste, det jag behöver. Jag låter tankar komma om dom vill. Censurerar inget, ifrågasätter heller inte när det är alldeles tomt. Jag bara är.

Tankarna jag tänker handlar mycket om hur vi lever. "Jag har inte tid" "Det är så mycket nu" "Jag hinner inte" "Jag måste jobba mer" "Jag måste tjäna mera pengar"" Jag måste köpa det och det och det" "Jag måste" "Jag måste""JAG MÅSTE"......och sen...
Jag borde, om inte, jag ska sen, usch vad jag är dålig som inte gjort det än, jag skulle ringt, jag skulle sagt, jag borde, jag ska, jag skulle, imorgon, nästa vecka, om ett år...OM ETT ÅR.... och sen...

Vi lever i måsten och skuld, ursäktande, stressande, vi ser på tiden som om den är en kaka, vi försöker göra klassikern, både äta den och ha den kvar...men den tar slut, varje steg vi tar närmar vi oss den sista smulan av kakan.

Vad händer om man slutar se på tiden som en kaka?
Om man börjar tänka på den som en oändlighet?
Om man låter hjärtat styra?
Om man börjar värdesätta valet man har i varje närvarande sekund?

Nu står jag här i vägskälet.
I min hand har jag nuet. Jag kan välja att se det fantastiska här, just nu, i vägskälet, två möjligheter framför mig. Jag njuter av tanken. Två fantastiska vägar, oavsett vilken jag tar så väntar ytterligare ett nu, ett nytt äventyr.

Jag kan välja att se svårigheten. Hur ska jag veta vilket som är den bästa vägen? Tänk om jag missar något om jag går åt vänster? Tänk om det väntar något obehagligt åt höger?

Valet är mitt, valet är ditt. I varje sekund väljer vi hur vi vill betrakta det som händer oss.

Jag har bestämt mig. Jag ska försöka betrakta hela livet som en möjlighet, steg för steg, nu för nu. Jag ska försöka släppa tiden som begrepp och vara i oändligheten. Där finns nämligen inga begränsningar. Där konkurrerar inget. Där blir varje plus ett plus till. Minustecknet är avskaffat i min oändliga värld. Och valet handlar enbart om möjligheter!

Dags att packa ihop och gå till Malmö!
Rapport kommer.
Er vandrar i Skåne/Loll