Morgonblogg i Mellbystrand

Det har regnat hela natten, jag har hört smattret mot det lilla stugtaket. Ljudet av regn, det är vackert på ett vemodigt sätt. Den här vandringen jag gör är vacker, ibland också på ett vemodigt sätt. När jag ser allt det här vackra som finns i vårt land, när jag möter alla dessa fina människor som bebor det, är det vackert. Som den dubbla regnbågen över regnvåt asfalt, eller soluppgången i havet, eller gulgröna fält som böljar i vindarna, vidsträckta slätter, djupa skogar, höstlöv som virvlar i höstklar luft och lyfter och seglar bort, sedan landar på en ny plats. Som alla öppna dörrar jag gått in genom, alla fina samtal, alla tankar jag fått dela, alla liv jag berörts av, all den längtan jag sett i människor efter det goda, det äkta, det som livet egentligen handlar om.
Det är vemodigt när jag tänker på att vi inte förmår vårda allt detta och ta hand om varandra.

Det är egentligen lättare att välja en god väg i livet, om man börjar så känner man det ganska snabbt. För man mår mycket bättre. Om jag väljer att vara generös och vänlig mot alla jag möter, även mot den som tränger sig i kön, den ilskna bilisten som tutar, den som slår igen dörren framför mig så händer det något. Man hamnar liksom på en annan nivå. Man kan ta den där energin som skulle spillts på irritation och ilska och göra något roligt, något lätt istället. Det valet att inte gå med i de negativa energierna kan förändra det mesta. Pröva idag!
Kram/Loll