Eva Troedson med stort hjärta
Mot Österlen !Med sorg i hjärtat tog jag farväl av min Kaj, det känns tungt. Han påminner om hemma, mina tonårsflickor som jag inte heller sett på snart två månader, mitt lilla barnbarn och mina tre vuxna barn. Det är många dagar som gått, men efter ett par samtal, med Johannes som skickade mig vidare till Eva, så kändes det bättre igen. Vandrarjaget tog över längtahem jaget.
Jag gick genom ett vinterpudrat Skåne, otroligt vackert, öppet landskap med solen strålande och ja: alldeles stilla. Hade glömt hur det känns när vinden inte piskar mig. Innan jag nådde fram till Evas hus och Keramika Fantasia 3,5 km öster om Glemmingebro utspelade det sig ett av de unika dagliga underbara vackra himlaspel man kan se här nere. Solen när den sänker sig ger både himmel och natur sådana färger och skiftningar att man bara vill gå hem och skapa! Jag förstår verkligen varför det bor så mycket konstnärer och hantverkare på Österlen. Alla de här gudomliga intrycken man får bara längtar efter att omsättas på något vis. Jag skulle antagligen skriva många fler låtar och dikter om jag sågdetta varje kväll och morgon istället för åt ena sidan en beige vägg och åt andra ett hus under "never ending" ombyggnad. Fast å andra sidan kan väggar också inspirera. Det blir många sånger om längtan bakom dem. Framme hos Eva, som är en fantastisk keramiker, väntade glögg bulle och vänner framför kaminen i hennes verkstad. Jag berättade om min vandring för de församlade och sedan blev det pizza i köket och avslutnings vis ett samtal om livet och miljön och jorden och det viktiga, med Eva.
Hon driver också ett bed and breakfast (stanna här om ni har vägarna förbi!!! om inte annat för att besöka hennes galleri och kanske få med något hem med själ och hjärta i, som man blir glad och inspirerad av att se på). Ett av rummen stod på uppvärmning åt mig - sedär - några kalla kvardrat som värmts för min skull - nu har jag tärt på naturen. Men det glädjer mig att se att folk inte håller alla kvadrat varma hela tiden utan reflexion. Hur som helst, det blev inte sådär jättevarmt, men jag byggde ett bo, innerst mitt sidenlakan, sedan tjockt täcke, yllefilt, och uppe vid huvudet fleecefilt. Inne i mitt bo blev det varmt och gott. Mössan fick vara på. Det lärde jag mig när jag var i Nepal i januari 2007. Där har man ingen värme alls i husen och temperaturen går ner till minusgrader. Varje kväll blev det tjockt underställ, mössa, socker, vantar och massor av lager med filtar och vadderade täcken. Funkar bra. Det hemska är bara stunden när man ska gå upp ur sängen. Men vi tål ju så mycket mer än vi utsätter oss för, eller hur?
Idag bär det vidare, nu stiger solen därute över vidderna och hilmen är rosa i horisonten. Ustiken från Evas gård är vid och öppen och jag tror det blir en fin vandrar dag. Mycket mer kyla än nu kommer jag inte klara. Min utrustning är gjord för höst. I dag är den fem minusgrader. På tisdagkväll kommer kära Alli ner och på onsdag vandrar hon med mig från Simrishamn till Kivik. Det ska bli härligt och jag ser fram emot många fina långa samtal under vår vandrardag.
Tack för natthärbärge Eva och tack för det mycket fina samtalet!
Jag kommer tillbaka hit till Eva, det vet jag redan./Loll
PS fortfarande 6 dagar kvar att skriva på klimatuppropet! Klicka på länken till höger.
Jag gick genom ett vinterpudrat Skåne, otroligt vackert, öppet landskap med solen strålande och ja: alldeles stilla. Hade glömt hur det känns när vinden inte piskar mig. Innan jag nådde fram till Evas hus och Keramika Fantasia 3,5 km öster om Glemmingebro utspelade det sig ett av de unika dagliga underbara vackra himlaspel man kan se här nere. Solen när den sänker sig ger både himmel och natur sådana färger och skiftningar att man bara vill gå hem och skapa! Jag förstår verkligen varför det bor så mycket konstnärer och hantverkare på Österlen. Alla de här gudomliga intrycken man får bara längtar efter att omsättas på något vis. Jag skulle antagligen skriva många fler låtar och dikter om jag sågdetta varje kväll och morgon istället för åt ena sidan en beige vägg och åt andra ett hus under "never ending" ombyggnad. Fast å andra sidan kan väggar också inspirera. Det blir många sånger om längtan bakom dem. Framme hos Eva, som är en fantastisk keramiker, väntade glögg bulle och vänner framför kaminen i hennes verkstad. Jag berättade om min vandring för de församlade och sedan blev det pizza i köket och avslutnings vis ett samtal om livet och miljön och jorden och det viktiga, med Eva.
Hon driver också ett bed and breakfast (stanna här om ni har vägarna förbi!!! om inte annat för att besöka hennes galleri och kanske få med något hem med själ och hjärta i, som man blir glad och inspirerad av att se på). Ett av rummen stod på uppvärmning åt mig - sedär - några kalla kvardrat som värmts för min skull - nu har jag tärt på naturen. Men det glädjer mig att se att folk inte håller alla kvadrat varma hela tiden utan reflexion. Hur som helst, det blev inte sådär jättevarmt, men jag byggde ett bo, innerst mitt sidenlakan, sedan tjockt täcke, yllefilt, och uppe vid huvudet fleecefilt. Inne i mitt bo blev det varmt och gott. Mössan fick vara på. Det lärde jag mig när jag var i Nepal i januari 2007. Där har man ingen värme alls i husen och temperaturen går ner till minusgrader. Varje kväll blev det tjockt underställ, mössa, socker, vantar och massor av lager med filtar och vadderade täcken. Funkar bra. Det hemska är bara stunden när man ska gå upp ur sängen. Men vi tål ju så mycket mer än vi utsätter oss för, eller hur?
Idag bär det vidare, nu stiger solen därute över vidderna och hilmen är rosa i horisonten. Ustiken från Evas gård är vid och öppen och jag tror det blir en fin vandrar dag. Mycket mer kyla än nu kommer jag inte klara. Min utrustning är gjord för höst. I dag är den fem minusgrader. På tisdagkväll kommer kära Alli ner och på onsdag vandrar hon med mig från Simrishamn till Kivik. Det ska bli härligt och jag ser fram emot många fina långa samtal under vår vandrardag.
Tack för natthärbärge Eva och tack för det mycket fina samtalet!
Jag kommer tillbaka hit till Eva, det vet jag redan./Loll
PS fortfarande 6 dagar kvar att skriva på klimatuppropet! Klicka på länken till höger.
2 kommentarer:
Skickar en värmande kram från ett snötäckt Stockholm!
Jonas
Åh, jag fattar tyngden i att lämna kärleken och tryggheten. Men målet hägrar, och snart har dina fötter burit dig hela resan fram. Keep the spirit up, och vandra i nuet:)
Stor kram, och tack för ponchon!
Skicka en kommentar