Dag 51

Howdy! Idag kändes det som jag gick över den skånska prärien, det blåste så jag nästa for ut i vägbanan, men sen kom regnet, det var som om nån spolade med med vattenslang från ena sidan, och rakt ner i skorna bland annat. Näe, det här vädret går inte att klä sig mot, hur man än försöker...vet inte hur de kläderna skulle se ut... Nu ska det tydligen bli kallt, vi får väl se hur jag tacklar det. Stormarna och ovädren här går inte att tackla, den saken är klar. Det är bara att gå på ren vilja som gäller, strumpor på händerna när vantarna är dyngsura, klafsa fram i sjöarna i skorna så länge man orkar. Nu är det varm brasa som gäller hemma hos min bloggkompis som bor i en liten by utanför Skurup. Det känns skönt att sitta inne och titta ut på ovädren, och det gjorde det igår också hemma hos Blomkvist i Smygehuk där det rasade en helt galen storm runt husknutarna. Radio Stockholm ringde och uppdaterade sig på läget i morse. Vi snackade lite i etern om matförgiftningen, kul med engagerade programledare på radio som vågar tycka saker! Heja Mia! Jag börjar bli trött i kroppen, närmar mig 100 mil. Det är säkert något mentalt också att passera sånt som 50 dagar, 1 miljon steg, och som sagt, snart 100 mil. Eller också är det helt enkelt så att en fembarnsmorsa på 51 med stukad fot och risig rygg börjar ha gjort sitt.... Klimatuppropet kan man skriva på i 10 dagar till, så jag ska försöka hålla ut, kämpa på. Varje gång jag sovit ut och kläder och skor torkat så hittar jag ju lite ny energi. Mycket också tack vare alla er som mailar, kommenterar och skickar fina SMS. Tack alla, vi ska fixa ett fint klot tillsammans, eller hur?/Loll
Förresten, om nåra år kommer jag att bo på landet, den saken är klar, efter så här mycket land i sikte är jag övertygad om det som blott varit en längtan tidigare. Och så har jag ju funnit en man som vill flytta med, gör ju saken lättare! Drömmen är ett litet alternativt vandrarhem där det sker lite annan verksamhet också, en plats där trötta själar finner frid och hittar ny energi.