Tid for eftertanke...

Jag anvander mig av en metod som jag helt la av nar jag var ute och vandrade. Pluggar i horlurar och skapar min egen varld med hjalp av musik. Man kan forvandla folkhav i stress till en sorglig film, man kan skapa lyckokanslor fast man ar ledsen eller tvartom. Har i datorhavet i World Trade Center i Poznan i Polen dar jag sitter och bloggar har jag pluggat in mina medhavda lurar i harddisken, satt pa ljudet och valt musik som ger mig kansla och distans.
Nar jag vandrade slutade jag helt att plugga in ljud i oronen utom nar jag gick pa starkt trafikerade vagar med BRED vagren. Om den var smal gallde det att vara pa helspann, beredd att hoppa i narmaste dike vid behov.
Det ar fantastiskt att sitta har, bland hundratals manniskor, de flesta i kostymer, och kanna att jag har en alldeles egen varld. Ett rum dit ingen kan komma in om jag inte bjuder in. Egentligen ar det har ett perfekt stalle att vara ensam bland manniskor om man gillar sant. Ingen forvantar sig kontakt, det stora flertalet har aldrig sett varandra och kommer aldrig se varandra igen. Vi bara gar forbi och vidare.
Alla de har manniskorna som sitter bakom datorerna, som ror sig genom de manga byggnaderna, som lyssnar pa foredrag, deltar i diskussioner ar de som ska vara med och bestamma om jordens framtid. Som ska forsoka ta tillvara sina intressen samtidigt som de ska radda jorden. Jag anar kollisionskurser. Min Kaj skrev sa vackert.

Lat oss alska oss ur finanskrisen istallet for att konsumera oss ur den. (forresten laste jag att det ar just det som manniskor agnar sig at nar det inte finns pengar att shoppa)

Sug pa den...
/Loll