Ännu en dag vandrad, tänk att komma gåendes och kliva upp på macken man vanligtvis kastar sina sopor, köper glass på eller tankar bilen, bakvägen. Vi lämnade Elon och Mette med pigga kliv trots nattens vedermödor, och solen sken och soporna låg längs vägen, och så småningom nådde vi Sillekrog. Där gick jag frankt fram till personalen och berättade vilka vi var. På mindre än en halv minut hade Christine fattat beslutet att vi fick välja fritt från menyn. Vilken generositet. På Sillekrog källsorterar man redan, även om det kanske används en del onödiga engångsförpackningar, men arbetet med att tänka miljövänligt är påbörjat och långt framskridet.
Mätta på lax och vegetarisk pyttipanna vandrade jag och Petter vidare mot Tystberga. Ia i Vagnhärad hade gjort ett upprop om att vi behövde boplats och Therese och Lasse i Snickarhult nappade direkt. Nu sitter jag och bloggar vid deras dator, i ugnen ligger en lammstek som doftar ljuvligt, en egen varm stuga med sängar och MADRASSER väntar oss, och duschen jag tog nyss känns himmelsk. Tänk vad man lär sig bli tacksam, när man inget har.
På vägen hit hittade vi Stefan och Barbro i Tuvelund. Vi gick in och letade efter en viloplats för värkande ryggar och slutade i en diskussion om livsstil, elbilar, konsumtion medan vi mumsade på kanelbullar, nyskördade tomater och drack kaffe. Jag är tagen av hur intresserade, generösa och varma människor vi möter är. Att klimatfrågan är viktig, att tanken på hur vi lever och vad vi gör är stor och diskuteras, så är det. Det känns som det pyr en rörelse av positiv kraft hos människor. Som min utgångspunkt, jag tror att människan är god! Det som däremot slår en när man får ett omvänt perspektiv, dvs gå på vägen och se på bilarna och inte tvärtom är: de har tagit över, det finns ingen stans att gå som är anpassad för fotgängare. Ljudet är plågsam, en del vägrar ens gå ut i körbanan, som om de tycker att vi inte har där att göra. Har vi på vägen att göra?
Nu ska magar mättas och trötta fötter vilas. I morgon ska jag ta in på mitt privata hotell: torpet i skogen, kallt, utan el och vatten, men fullt beboeligt även om det är lite kyligt. Men innan dess ska Skatan bjuda oss på lunch och Petter ta tåget tillbaka till Stockholm.
Sedan är det Stigtomta och Jönåker. NÅN SOM HAR ETT TIPS? /Eder klimatvandrerska på väg. Loll (Foto: Therese Holmqvist)
Mätta på lax och vegetarisk pyttipanna vandrade jag och Petter vidare mot Tystberga. Ia i Vagnhärad hade gjort ett upprop om att vi behövde boplats och Therese och Lasse i Snickarhult nappade direkt. Nu sitter jag och bloggar vid deras dator, i ugnen ligger en lammstek som doftar ljuvligt, en egen varm stuga med sängar och MADRASSER väntar oss, och duschen jag tog nyss känns himmelsk. Tänk vad man lär sig bli tacksam, när man inget har.
På vägen hit hittade vi Stefan och Barbro i Tuvelund. Vi gick in och letade efter en viloplats för värkande ryggar och slutade i en diskussion om livsstil, elbilar, konsumtion medan vi mumsade på kanelbullar, nyskördade tomater och drack kaffe. Jag är tagen av hur intresserade, generösa och varma människor vi möter är. Att klimatfrågan är viktig, att tanken på hur vi lever och vad vi gör är stor och diskuteras, så är det. Det känns som det pyr en rörelse av positiv kraft hos människor. Som min utgångspunkt, jag tror att människan är god! Det som däremot slår en när man får ett omvänt perspektiv, dvs gå på vägen och se på bilarna och inte tvärtom är: de har tagit över, det finns ingen stans att gå som är anpassad för fotgängare. Ljudet är plågsam, en del vägrar ens gå ut i körbanan, som om de tycker att vi inte har där att göra. Har vi på vägen att göra?
Nu ska magar mättas och trötta fötter vilas. I morgon ska jag ta in på mitt privata hotell: torpet i skogen, kallt, utan el och vatten, men fullt beboeligt även om det är lite kyligt. Men innan dess ska Skatan bjuda oss på lunch och Petter ta tåget tillbaka till Stockholm.
Sedan är det Stigtomta och Jönåker. NÅN SOM HAR ETT TIPS? /Eder klimatvandrerska på väg. Loll (Foto: Therese Holmqvist)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar